Idag är en sådan dag när jag tänker på min pappa lite extra. Tänder ett ljus vid hans grav, och saknar honom. Inte bara för att det är allahelgona, just nu saknar jag honom massor. Jag skulle vilja berätta för honom att han ska bli morfar igen, skulle vilja gråta på hans axel och känna hans trygga famn. Det är jobbigt nu av olika anledningar, jag borde vara världens lyckligaste vilket jag egentligen är men usch vad motigt allt känns ibland. Människor som jag litat på och hållt kära har bevisat motsatsen och gjort mig väldigt ledsen. Jag vet, det blir bättre och jag lär mig något av det. Men motigt. Tänk om pappa funnits, då kunde vi pratat om allt och det hade känts bättre.
Barnen och Micke finns här och för det är jag tacksam.
Idag har vi ätit kalkonmiddag hemma hos barnens farmor och farfar. Det blev succé som alltid, en riktig matfest. Lyx att få middagen serverad också.
Jag har själv aldrig tillagat kalkon, har ni? Men tänker att det kan inte vara svårare än kyckling? Borde kanske prova?
Nu ska jag och magen sova, de andra har redan somnat. Men imorgon ska jag berätta allt för er om ultraljudet som var i fredags ❤️
Ta hand on er!
Kram / Madeleine