Alltså jag funderar på hur andra med delad vårdnad har det och hur det funkar? Ett av sju barn åker till sin pappa varannan vecka. Och det har ju till större del funkat. Såklart töjer vi lite på dagrna här och där, men det har aldrig varit några större problem mellan oss föräldrar, mamma och pappa. Givetvis så vill man vara förälder och vara där alla dagar på året men har man separerat så har man.
MEN, så tänker jag på de föräldrar som separerat och gått vidare och bildat en ”ny” familj, där barnet kanske fått både plastfarsa och plastmorsa, som i vårat fall faktiskt. Hur ser det ut i familjerna runtom i sverige? Och vilken roll ska man som ”plastförälder” ta på sig? Eller vill man ta på sig? Och vad är okej? Och framför allt vilken relation bör man som riktig förälder ha med dessa ”plastföräldrar”?
Givervis så SKA man alltid se till barnets bästa, ALLTID!
Fast det är nog enklare än sagt än gjort eller?
Tror i många fall att det kan bli en kamp om barnet tyvärr. Och hur är det att vara plastförälder egentligen? Kan man älska andras barns lika mycket som sina egna? Jag själv vet ju inte…
När jag var yngre eller liten så var det nästan lite tabu med plastföräldrar. Skiljsmässobarnen ville gärna inte prata om ”det”, men idag är det vardag. Skitbra tycker dom, på födelsedagen får jag dubbelt upp med paket likså på julafton.
Personligen tycker jag att det är bra om kidsen diggar sina ”plastföräldrar” TOPPEN! Så länge de INTE försöker ta mammas och pappas roll eller mormors eller farmors roll, och dvs att det inte heller är okej att kalla någon mormor som inte är mormor när det redan finns en mormor!!!!!!!!
Hur som helst, jag hade en trevlig timme med min son idag på stan trots att det är pappavecka!
<3