Återhämtar oss från igår. Ja det blev inte som vi tänk riktigt. Nej vi spenderade eftermiddagen på akuten. Jag visste ju nästan redan i förrgår att vi skulle hamna här. Adam, Engla-Freja och Wilson skulle vara snälla och hjälpa mig att gå ut med skräpet varpå Adam har lite för bråttom och ramlar i trappen. Han blir ledsen och tar sig för vänster axel och pekar på nyckelbenet. Ingen sådär omedelbar svullnad men lite blått. Jag böjer mig ner för att lyfta upp honom för att ge honom tröst. Men då skriker han ännu mera. Jaha så det är nyckelbenet? Nått är det!
Han lugnar ner sig ”det är ingen faja mamma, det hände inget”
Han börjar leka men vill inte använda sin vänster arm som bara hänger. Så länge ingen rör honom så verkar han inte så påverkad av smärta. Jag och Micke beslutade att vi skulle avvakta. På kvällen somnade han, fast under natten vaknade han några gånger och gnydde. På morgonen så ropade han efter pappa ”hjääälp jag kommer inte upp!” Så då bestämde jag mig för att det fick bli ett besök hos doktorn i alla fall. Lättare sagt än gjort. Vårdcentralen var fullbokad redan tidigt på förmiddagen. Akuten it is!
Jag och alla barn på akuten. Det kändes verkligen som en alldeles fantastisk kombo. Som tur var så erbjöd sig min kära väninna att följa med. Och så blev det.
Vänta och vänta och vänta lite till… Så blev vi skickade till röntgen. Adam fick gå bakom och titta på sina röntgenbilder. WOW det var häftigt! Och efter ännu lite väntan så berättade doktorn att Adam hade en ordentlig spricka i nyckelbenet.
Lille Adam, att han alltid ska råka ut för allt. Och Charlie likaså han. Våra två små olycksfåglar.
Och om någon bitter tråkig människa måste kommentera något om att jag inte kan hålla koll på mina barn så har jag bara en sak att säga er LÄGG NER! För det har inte med hur många barn man har för att olyckan är framme. Och jag tycker ingen förälder med barn ska ta på sig skulden för alla olycker som sker, för det kommer bli ett par genom årens gång och man kan inte alltid vara där och fånga upp de små barnen.
Det är givetvis aldrig roligt när det händer ens barn något och det skär i hjärtat att man inte kunde gjort något. Men nog är det så att det hör själva utvecklingen till. Och tyvärr är en del mera olycksdrabbade än andra…
♥