Förra veckan så var jag på vårdcentralen med min lilla krabba. Jag har tidigare skrivit om att han har problem med magen och jag undviker nu saker som han verkar reagera negativt på. Det var inte enbart därför jag sökte vård men det kommer jag till senare.
Magont på små bebisar kan vara riktigt jobbigt, både för barn och föräldrar. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag känt mig som ett vrak den senaste tiden. Gråtit på nätterna när den där sista energin bokstavligt runnit ur mig. När man gått omkring och vyssat, tröstat, masserat och gjort allt för att göra sin bebis nöjd utan framgång i flera timmar så blir man både psykiskt och fysiskt utmattad.
Det var inte så här jag hade tänkt att den här första tiden skulle vara, det tänker man såklart inte. Men samtidigt så är det inte mitt första barn och jag vet att det kan vara tufft och utmanande på flera olika sätt och vis. Allt har varit så hektiskt. Direkt när vi kom hem från förlossningen så blev det full rulle, och vår vardag fick helt plötsligt hoppa igång direkt utan att jag ens hann att blinka. Grabbarna hade fotbollsträning samma dag vi kom hem och Micke fick åka och ta den eftersom det inte fanns någon annan som kunde träna just den här dagen. Dum som jag var så tänkte jag att det var lugnt och sa okej åk då! Tänkte ju mest på alla barn som annars skulle behöva ställa in den här träningen, och tyckte väl synd om dem. Sällan så sätter man sig själv i första rum tyvärr.
Medan Micke och grabbarna var på träningen så började jag städa. Ännu ett mindre bra drag av mig kanske med tanke på att jag några timmar tidigare fött barn? Men jag behövde verkligen få i ordning på den värsta röran som hunnit bli när vi var borta. Småsyskonen utmanade sin storebror när vi var på sjukhuset De kom också på den briljanta iden att baka till mamma och pappa som en överraskning. Jag behöver nog inte dela med mig utav flera detaljer kring det. Både tanken och kakorna var väldigt goda, men nog sjutton blev lite kaos. Att Livia sen också fick tag på ett nagellack och målade lite överallt är en annan historia. Oliver hade tagit med sig gänget till affären för att handla aceton och gjorde sitt bästa för att rädda mattan i vardagsrummet.
Nåja, lite röra i sammanhanget spelar ju ingen roll. Är så otroligt tacksam för att barnen tar hand om varandra. Och de var så himla spända och förväntansfulla på att få träffa sin lillebror. De stod och hoppade på trappan utanför när vi kom hem
Jag borde nog ändå tänkt lite mera på mig själv just den här dagen. Men när grabbarna åkte och lugnet infann sig så började jag alltså städa. Plockade ordning på alla grejer, dammsög och skurade golv. Fyllde diskmaskinen och handdiskade det som inte fick plats i maskinen. Klockan gick och fotbollsträningen drog ut på tiden. Med exakt trettio minuters sömn det senaste dygnet som varit så började tröttheten kicka in, adrenalinet började lägga sig och de galna eftervärkarna gjorde ondare än ondast. Det kändes som jag gick sönder inombords.
Jag påtalade min känsla till Micke, men samtidigt är jag expert på att bita ihop. Jag är ganska tuff på det sättet vilket inte alltid är till min fördel. Men jag har varit med om värre och tänkte ännu en gång att det inte var så farligt. Och det var det väl inte heller, men föga visste jag inget om att krabbans mage skulle börja krångla ganska direkt.
Det blev ingen vila för mig, den enda som kunde lugna våran älskade lilla pojke var jag. Att turas om och sova i omgångar funkade helt enkelt inte. Så sjukt frustrerande. Jag tror inte man förstår om man inte upplevt det själv. Så jag fick ta hela den första tiden med bebis ganska mycket själv, och Micke har fått sköta allt med de andra barnen. Jag skulle väl kunnat pumpa så Micke kunde tagit några timmar i stöten men jag fick mjölkstockning i början och ville verkligen att amningen skulle komma igång bra och därför envisades jag med att ta hela den biten själv.
De fyra första veckorna var tuffast, och sömnen nästan obefintlig för mig. Mickes tio pappadagar gick väldigt snabbt och med det så blev jag också helt ”själv” med alla barnen då han började jobba igen. För mig är det egentligen inga problem jag fixar det själv, men allt gjorde mig väldigt ledsen. Och man är ju redan känslig av alla hormoner och att man precis fött barn. Jag kände inte att jag hade landat som jag velat och jag kände absolut inte att jag och Micke kunde dela den lyckligaste tiden i livet så som jag föreställt mig att vi skulle göra. Och då blev jag ledsen för det också.
Så tänker jag att det kanske hade varit bättre att växla ner, hoppat över den där fotbollsträningen, struntat i att städa och släppt på alla krav och måsten. Lätt att vara efterklok kanske, Och som Micke sa till mig, det går ju inte att ändra på det nu. Inte visste jag att våran älskade lilla krabba skulle få ont i magen heller. Vilan i början är så viktig, tid att läka och landa är också viktig. Man ska aldrig ta det för givet, aldrig. Jag har fått lära mig det den hårda vägen för min läkning har tagit tid, och kroppen regerar på flera faktorer.
Inte bara bebis mage som gjort ont, jag har haft ont i magen väldigt länge också, och har fortfarande. Helt annorlunda mot efter de andra graviditeterna och förlossningarna. Under andra veckan så började jag även få svåra eksem i händerna. Jag har atopiskt eksem och det blossar upp i skov, eller när jag inte mår bra. Som vid stress, infektioner eller inflammationer. Och med tanke på att den första tiden varit så tuff så var det inte så konstigt att mina eksem fullständigt exploderade. Det blev så illa så jag knappt kunde lyfta upp bebis för att eksemen blev såriga. Som om det inte var mycket i livet ändå. Men allt hänger ju ihop, och de ena påverkar det andra.
Jag har helt och hållet fått begränsa mig, och vad jag orkat och kunnat göra. Tillåtit mig att vara ledsen, försökt vila och samtidigt hitta en vardag som funkar för oss. Samtidigt så har jag jobbat lite när energin funnits och på helgerna när Micke varit hemma. Det ger mig så mycket glädje och jag tycker det är otroligt roligt. Det har blivit mitt lilla andrum och jag kan fokusera på något annat en stund.
Som jag skrev i början av inlägget så sökte jag mig till vårdcentral av en annan anledning också. Nyfödda barn har generellt lite svårt att hålla värmen och därför är det bra att ha bebisen hud mot hud. Krabban var inget undantag och hade lite låg temp efter att han föddes. Micke hade honom nära första timmarna på förlossningen och tempen blev bättre. Bebisar kan också vara lite blåaktiga i huden till en början, speciellt händer och fötter. Jag är inte speciellt orolig av mig och med den erfarenheten jag ändå har så var detta inget jag tänkte mycket på.
Men efter ett par veckor när det blåa inte blivit bättre så kände jag ändå att det var lite konstigt för det brukar ju ge med sig. Jag gav det en stund till och efter fyra veckor så ville jag ändå att någon skulle titta på det.
På vårdcentralen så ville läkaren att vi skulle kolla saturationen i båda händerna och båda fötterna. Det var inte det enklaste men med lite samarbete så fick vi till det (tror jag) och det visade helt normalt och han kunde syresätta sig bra. Vidare så gjorde man inget mera, alla de tidigare undersökningarna har varit bra och läkaren hörde inget blåsljud på hjärtat heller när han föddes. Jag är noga med att alltid ha strumpor på honom och värma med täcken och filtar, men trots detta så är han fortsatt lite blå om händer och fötter. Ibland så syns det även upp på benet och upp på armarna. Sjuksköterskan på bvc sa att hon inte hade någon erfarenhet av detta, men hon höll samtidigt med om att han var blåaktig/lila på händer och fötter. Ibland kan man ju tvivla på sig själv, som mamma har man kanske en tendens att överreagera något, speciellt när man precis fått barn. Helt normalt. Och jag ska erkänna att jag tänkt den tanken, överreagerar jag? Men det gjorde jag inte, för det syns tydligt. Likaså har andra i vår närhet sett det.
Jag skulle höra av mig igen om det var något. Vet inte riktigt vad ska jag göra? Krabban mår ju bra bortsett från magont, han går upp i vikt och växer som han ska. Men ännu något som påverkat mitt egna mående.
Veckan som varit har Micke varit hemma från jobbet. För att avlasta mig, jag har behövt landa i allt. Vila. Och hitta mig själv. Jag tycker också att bebis mage är lite bättre, vissa dagar väldigt bra.
Många av er har skrivit privat till mig för ni har anat att jag kanske inte mått så bra. När mina inlägg blivit lite glesa, både här och på instagram. Tänk vad bra ni känner mig ändå Ni är så snälla och rara. Nu vet ni varför. Jag kämpar. Mår bättre och är piggare. Känner mig också gladare, för jag är ju världens lyckligaste egentligen. Men att få ett barn kan vara omvälvande på många sätt. En emotionell upplevelse med allt vad det innebär.
Kram / Madeleine
Och snälla media skriv nu ingen dramatisk överskift till en artikeln ni kapat rakt ifrån min blogg. ”12 barns mamman ett vrak efter nya upptäckten” Snälla låt mig slippa det, tack på förhand!
