Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Den här världen, har egentligen många olika i världar. Vi lever i olika situationer och befinner oss i olika tider i livet. Man är som människa sin egen individ och värdesätter saker och ting på olika sätt. Saker kan inträffa i livet som gör att man värderar saker olika. Något som inte betytt så mycket förut kan komma att bli det enda du bryr dig om en dag. En vanlig tacofredag som i det tradigaste känns väldigt uttjatat och tråkigt kanske är det enda du en dag begär. Små vardagliga saker kan bli så stora.
För många är jag mamman i Familjen Annorlunda, en mamma som genom sin medverkan i ett tv-program blivit ”känd”. Jag har genom åren bloggat och lyckats marknadsföra mig själv på ett positivt sätt. För att jag älskar att skriva, för att jag älskar att inspirera och för att jag är den jag är. Jag har fått äran att lära känna många härliga människor och jobbat med sååå många olika företag och jag kan med handen på hjärtat säga att jag har världens roligaste jobb. För att blogga är inte bara att uppdatera med en text och lite bilder, det är så mycket mer. Kundkontakt, marknadsföring och annonsförsäljning.
Till detta hör att jag kommit i kontakt med många andra ”kända” människor och många andra bloggare. En form utav nätverkande såklart men framför allt för att vi haft något gemensamt. Sedan har man genom åren också fått riktiga vänner som jag är otroligt tacksam för och värdesätter.
Det finns ingen förklaring som förskönar det här men en del tappar fotfästet. Det blir för en del en slags intern tävling. Vem som syns mest, vem som har flest följare på instagram, vem som får jobba med de bästa företagen, vem som har flest bloggläsare, vem som syns med flest kändisar och vem som får gå på alla galapremiärerna. Nu säger jag inte att det är så här generellt för det är det inte. Men en del, ganska få som tur är trillar liksom över den där kanten på något sätt och blir liiiite för mycket. De går igång på att alltid vara i centrum och gör vad som helst för att vara det oavsett om de skadar någon på vägen.
Oftast så biter jag mig i läppen och räknar till tio. Men när det går så långt att denna person pratar om mig och andra kollegor inför gemensamma kunder – företag. Kallar sina kollegor för White Trash och talar om för andra vilka ansikten som är bra för marknadsföring och inte så blir jag lite sur på riktigt faktiskt. Jag tycker synd om dig, det gör jag verkligen. Hur kan man tappa fästet så pass? Du kan inte vara herren på täppan, och du vinner absolut inget på att prata ner andra.
Så här är det för nu är jag sjysst och delar med mig av mina erfarenheter. Och utan att på något sätt vara dryg så vet jag uppenbart något om det här eftersom min statistik är dubbelt så bra som din (och nej du kan inte mäta din statistik på bloggportalen för den är lika sann som snövit och de sju dvärgarna). Du vinner nödvändigtvis inte mera på att ”skvallerblaskorna” skriver om dig. Ja jag vet syns du inte så finns du inte men det måste finnas någon slags självrespekt. All publicitet är inte bra publicitet (Jag har tackat nej till en massa jippon bla big brother). Var ödmjuk mot din ”framgång” och lyft upp dina medmänniskor. Att vända kappan efter vinden brukar inte funka i längden för när du minst anar så blåser det åt fel håll. Att låtsas känna kändisar är bara pinsamt. Att vara provokativ kan funka men bara om det faktiskt är något du står för också. Visa känslor. Ha en åsikt och stå för den men ha det med respekt för att andra kanske inte håller med dig. Lyx är inte lika med status (alltså vem fan bryr sig om status!?). Och grundläggande bit inte den hand som föder dig.
Som sagt den här världen kan vara lite to much ibland. Jag tror på karma, jag lutar mig tillbaka… Ingen publicitet och ingen röd matta och ingen statistik och inget kändisskap i världen kan vara viktigare än det jag har här hemma och vänner jag kan ringa till oavsett tid på dygnet. En del mer kända än andra men alla lika värda.
Ganska sjuk värld – ”kändis”världen ”Den som har flest likes när hen dör vinner” eller?
