Somnade sent även igår, många tankar snurrade. Tänk att det har gått hela sex år sedan pappa lämnade jordelivet. Det känns som om det vore igår. Undrar egentligen om den känslan någonsin kommer att förändras? Lilla pappa skulle fylla sjuttio år idag. Det skulle säkert firats med stort kalas, familj, vänner och bekanta. Jag minns när pappa fyllde sextio. Då träffades hela familjen nere i småland, där min pappa kommer ifrån. Det dukades upp med långbord i logen, arrangerades med musik och dans. Alla var glada och fina minnen skapades. Victor var två år fyllda och full av energi, Oliver var bara två månader och låg i vagnen. I minnet hör jag fortfarande hur Olsen Brothers spelas, fly on the wings of love på högsta volym. Pappa har tvingat upp en av mina storebröder på dansgolvet och rockar järnet, medans en annan av bröderna busar upp alla barn, runt runt springer de kring långbordet. Vi hade det så bra, allt var så bra. Att denna dag skulle komma så tidigt, alldeles för tidigt trodde jag inte. Eller åtminnstånde ville jag inte tro det. Men jag hade sätt förändringen hos pappa. Sjukdomen åt upp honom inifrån och ut. Ibland undrar jag om det bara var jag som såg det? Jag visste sedan länge. Försökte att inte oroa mig, förträngde tanken så gott det gick. Den festen var den sista då hela familjen var samlad, och jag tror att pappa kände det på sig. Han kramade om alla extra mycket, och han var emetionell och känslig. Lilla pappa… Jag är pappas enda dotter, och ensam tjej bland fyra bröder. Jag har alltid haft en överbeskyddande pappa, en pappa som hela tiden oroat sig över hur hans lilla tjej haft det. Jag vet att han ibland kunde ringa upprepade gånger och egentligen inte vilja någonting, men han ringde gärna ändå. Och vi fick en väldigt nära kontakt med varandra till slut. När jag var yngre så blev vi ofta osams. Envisa båda två, ingen kunde ge med sig minsann. Mamma kunde bli irriterad på oss och tycka ”ni är ju precis likadana”, och ja nu har jag nog blivit vän med den tanken, vi är nog ganska lika i många fall.
Pappa hann med ganska mycket i sitt liv. Han var pilot, yrkesmilitär. Fick barn, sadlade om till bilskollärare, fortsatte sin utbildning för att kunna öppna sin egen bilskola vilket han sen gjorde. Fick barn, puggade lite till och blev uppkörningsman (heter det så?) började arbeta på trafiksäkerhetsverket som numera heter vägverket. For omkring i sverige och höll sina utbildningar. Samtidigt ägde han en hyresfastighet, älskade att meka bilar, laga mat, jaga, spela teater, (faktiskt) skapa, vara familjefar och en god make. Han hade alltid fullt upp. Precis som om han visste att han var tvungen att leva livet fullt ut, inget kunde vänta. Han var omtänksam mot alla och ville inte se något ont i något.
Varför måste det då vara så orättvist? Det finns de som utmanar ödet och livet varenda dag frivilligt, ta dom, men inte min pappa. Men så enkelt ska det väl inte vara. Jag har varit arg, mest arg faktiskt när jag tänker efter. Kanske bara för att slippa sörja. Att tillåta känslorna få ta överhand är fruktansvärt jobbigt. även om jag vet att tårar inte är farligt. Jag har svårt att bara få vara ledsen, men i min ensamhet kommer det, saknaden, tomheten och känslorna.
Mycket man velat säga, många ”tänk om”, men framför allt jag saknar hans doft, hans trygga famn och hans varma röst. Jag inbillar mig att han finns här hos mig. Att han vakar över oss. Jag bara vill tro att det är så. Själv har jag många gånger varit ovän med döden. Den känns kall, hemsk och bara svart. Jag har varit rädd för den. Men inte längre. Nu vet jag att när den dagen är kommen så står han där och väntar med öppna armar och då äntligen får jag träffa lilla pappa igen…
Du fattas mig, saknaden är stor JAG ÄLSKAR DIG PAPPA!
