Sommar. Sommar. Sommar. Idag känns det som riktig sommar. Vädret har varit helt underbart och vi har varit ute nästan hela dagen. Vi blev hembjudna till vänner på mat och fika, kände oss så himla bortskämda.
Barnen lekte på trädgården och vi vuxna satt och prata ”skit”. En helt underbar dag och eftermiddag.
Ooops vad hände där?
På måndag börjar dagis igen, med blandande känslor men det ska faktiskt bli lite skönt också. Efter en sommar där jag mestadels fått dra det tunga ”markarbetet” hemma så känner jag nu att vardagen gärna får komma. Micke har jobbat hela sommaren, åkt på morgonen och kommit hem på kvällen.
Nu låter det kanske som jag haft ett ”helvete” men så är det ju inte. Missförstå mig rätt men den här sommaren har inte varit som de brukar vara annars när vi har varit två föräldrar under semestern och sommarlovet och därför ska det bli skönt med lite rutiner igen.
Längtar ni också efter vardag?
Många undrar varför jag aldrig skriver om Micke, det kanske är förklaringen helt enkelt. Micke har jobbat hela sommaren. Men jag nämner honom titt som tätt. Vårt privatliv håller jag privat. Har ni ens tänkt på att han kanske inte ens vill bli omnämd!? Nu säger jag inte att det är så, men hypotetiskt sätt så skulle det ju kunna vara så.
Idag är ju en speciell dag, idag skulle nämligen min pappa fyllt 75 år. Vilken fest han skulle ha haft, vi skulle dansat till toner av Victor Borge, Jill Johnson, Monica Brink och många andra musikaliska storheter. Vi skulle jazzat och skrattat oss hesa. Han skulle busat med barnen, kramats och upprepade gånger frågat om maten var god. Han skulle nog tom fotat sitt matverk för att komma ihåg hur bra det faktiskt blev.
Det var med tunga steg som jag gick längst med kyrkogården idag, tyngre än vanligt. Jag trodde att det skulle bli enklare med åren men vissa dagar känns fortfarande jobbigare än andra. Jag var helt själv på kyrkogården, det enda som hördes var vinden genom trädkronorna och fåglarnas kvitter. Jag satte en lång stund och bara tog in alla minnen. Försökte minnas hur han luktade, hur han lät när han skrattade och hans varma trygga famn. Mellan tårarna så skrattade jag, för av någon anledning så kunde jag nästan höra hur han skällde på mig för jag satt där och var ledsen. ”Lev livet och minns det fina, inte ska du sitta här och gråta” Och med den tonen som bara han kunde ha så skulle vi nog kunnat bli lite osams som vi också blev ibland. Båda lika envisa. Jag kommer aldrig glömma de fina stunderna men tyvärr så kommer jag aldrig heller glömma de jobbiga. Men jag är så oerhört glad över att jag fanns där hans sista dagar i livet även om det var det värsta jag någonsin gjort. Jag höll hans hand, baddade hans panna och viskade fina ord i hans öra. Man gör allt för de man älskar, och precis som han gav mig livet och omsorgen, så gjorde jag detsamma för honom.
Jag tittade på gräset, jag andades in luften och kände värmen från solen. Blev påmind om hur skört livet kan vara och lovade mig själv att leva varje dag som om det vore den sista. Jag kanske inbillar mig men det kändes som han var där. Kyrkklockorna började spela och jag blev varm i hela kroppen. Mindes min pappas vilja att få alla glada, hans glädje och humor som fick honom att kämpa in i det sista. Jag log precis som han velat, sen åkte jag hem och kramade om mina barn. Tacksam för allt jag har, för varje dag jag får vara med mina nära och kära. Min pappa, min trygghet, han som format mig till det jag är idag.
”Always find a reason to laugh. It may not add years to your life but will surely add life to your years”
Nu har vi njutit av solnedgången från Holmsvägen, en av Motalas absolut vackraste ställen att vara på när solen går ner. Imorgon är en ny dag och då ska Wille överaska oss med ett nytt recept. Förväntansfull.
Kram / Madeleine