När jag ser den här bilden så blir jag ledsen, men samtidigt väldigt glad över att jag lyssnat på mig själv hela vägen trots dåligt samvete mot vad jag utsatt min omgivning för, för även om det inte ska spela någon roll vad dom tänker och tycker så tänker man på dom. När den här bilden togs så var tanken att jag skulle bli igångsatt på förlossningen i Linköping. Jag grät. Något inom mig skrek att jag inte ville även om jag kände mig osäker. Varför ville inte kroppen sparka igång förlossningen? Jag kanske i alla fall skulle behöva en igångsättning i slutändan?
Jag gav kroppen en chans och lyssnad på min känsla.
Dagarna gick och ingenting hände. Så blev det dags för ännu ett besök hos min barnmorska på mödravården. Hon förstod att jag kände som jag gjorde men frågade hur länge jag ville vänta till jag var redo för en ny igångsättning om inget skulle hända. Vi bokade in en ny tid som jag återigen inte kände mig redo för när det väl var dags. Jag ville verkligen lita på min kropp. Ett nytt besök hos barnmorskan och den här gången så bestämdes det att jag faktiskt antagligen skulle behöva den där jäkla igångsättningen i alla fall. Ångesten liksom kröp in under huden på mig och orsakade ett kaos bland alla känslor. ”Fan!” Dagarna gick och jag försökte att inte inte tänka på det så mycket. Sysselsatte mig med att förbereda Adams sexårsdag. Men det är inte lätt att släppa en tanke som hela tiden gör sig påmind. Det hade nu gått tre veckor sedan första gången vi var inne i Linköping på förlossningen för igångsättning och Adam skulle fylla år. Dagen innan sa Adam att bara jag får en orange tröja när jag fyller år så är det okej att lillasyster kommer på min dag. Så ärligt och omtänksamt. Han var villig att dela med sig av sin dag. Jag blåste upp ballonger och förberedde alla paket kvällen innan, satte klockan tidigt så vi skulle hinna väcka alla i familjen innan Adam vaknade. Klockan visade att jag skulle gå upp fem timmar och tolv minuter senare och innan jag somnade så slog tanken mig att jag också då hade gått tio dagar över tiden.
Så ringde klockan och jag ville bara vända mig om och sova en stund till men Adam fyllde ju år. Krånglade mig upp ur sängen och in på toan. Grusig i ögonen och halvvaken kände jag att något varmt som rann längst benen. Va, gick vattnet? Men till min förskräckelse så var det blod som rann längst benen. När jag vänder mig om så ser jag också att det ligger en blodklump nästan lika stor som en knuten hand på golvet. Jag ropade på Micke som hörde på min röst att något var fel. Han flög upp ur sängen och in i badrummet och såg vilken röra det var. ”Jag tror jag måste ringa förlossningen” Micke höll med.
Jag har aldrig varit med om att börja blöda så här i samband med förlossning så ja jag blev skitnervös. Förlossningen tyckte vi skulle komma in för en kontroll. Jag ringde efter mormor och i väntan på att hon skulle komma så passade vi på att sjunga och fira Adam. Alla barnen gick från 0 till 100 på bara några minuter och även om jag försökte hålla lugnet så förstod dom nog att något mer var på gång. Adam blev jätte glad när han såg att hela familjen var uppe och sjöng för honom. Och ännu gladare blev han när han såg att till och med mormor gått upp så tidigt för att komma hit och sjunga för honom. Det förstår ni är verkligen speciellt och aningens misstänksamt tyckte Adam. ”Ska jag få en lillasyster på min födelsedag?”
Vi lämnade de små barnen på dagis innan vi åkte vidare mot förlossningen, och mormor fick lämna de störe barnen barnen på skolan. Jag hann att tänka mycket på vägen in till Linköping, den ena obehagliga tanken avlöste den andra. Varför hade jag börjat blöda? Tänk om moderkakan höll på att lossna? Men jag hade ju inte ont? Jag blev lite arg på mig själv för dessa tankar även om det är normalt att bli orolig. Jag bestämde mig för att bli så stark som jag bara kunde bli och på något konstigt sätt så kände jag mig lugn efter ett tag.
Väl framme så blev jag inskriven på förlossningen och man satte en ctg kurva för att kontrollera att EmmyLou mådde bra där inne i magen. Hon levde rövare och barnmorskan sa att hon var en pigg liten tjej.
När man undersökte mig närmare så kunde man inte känna någon större skillnad på livmodertappen mot tidigare gånger jag blivit undersökt. Öppen tre centimeter och väldigt mjukt. Varför jag fick en blödning kunde man inte säga, det kunde kanske vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Allt var i alla fall okej. Barnmorskan ville gärna hjälpa mig på traven genom att göra en induktion dvs en igångsättning. ”Vi tar hål på fosterhinnorna så vattnet går”. Mhm? Fast jag kände ju att jag hellre ville att kroppen skulle fixa det själv och det hade jag bestämt mig för. Så länge EmmyLou mådde bra och jag mådde bra så var det ändå så jag ville ha det. Barnmorskan lyssnade på mig och vi bestämde att vi skulle avvakta för att se om denna blödning var ett tecken på att något var gång. Och vi väntade och väntade och väntade, inget hände. Barnmorskan blev nog lite otålig och var inne och frågade om jag hade ändrat mig ang induktionen, men det hade jag ju inte. Timmarna gick och vi hann käka pizza och fika både en och två gånger, vi hann också byta barnmorska. En ny undersökning gjordes och det hade kanske hänt något, kunde vara så att jag öppnat mig en ynka centimeter till. Men jag hade inte inte ont, kände bara ett tryck neråt lite mer än innan. ”Jag har pratat med din läkare och vi har bestämt att vi ska ta hål på hinnorna” Jaså det säger du? Nej det tror jag inte alls att vi ska förstår du. Kände ärligt talat att jag blev lite irriterad. Fine om det nu var så att jag var tvungen av sättas igång av medicinska själ men nu mådde vi bra och jag kände fortfarande att jag ville vänta. Jag förklarade hur jag kände och hon var väl tvungen att lyssna på mig även om hon hellre ville få det gjort, för det var så det kändes. Men det är min kropp och mitt val. Och läkaren hade jag träffat precis innan den här nya barnmorskan kom in och hon tyckte jag skulle göra det som kändes bäst för mig. Därför så kändes verkligen inte bra när barnmorskan påstod något helt annat.
Sista magbilden inne på sal 107 på förlossningen.
Vi fortsatte att gå omkring på avdelningen och jag kunde höra den ena mamman efter den andra skrika inifrån förlossningssalarna. Normalt borde det kanske ha framkallat en viss rädsla men just då ville jag bara komma dit, jag ville också ligga och skrika för att sen höra det finaste man kan höra – ens barns första andetag.
Så var det dags för en ny barnmorska igen. Jag började bli riktigt trött på att gå och vänta men det kändes som att något i kroppen hade hänt. Jag visste att det var på gång snart. Den nya barnmorskan och undersköterskan som skulle ha hand om oss kom in och presenterade sig. Och det kändes så bra. De var pålästa om hur jag ville ha det och tog det efter det. Hon frågade om jag var trött och sa att det var viktigt att jag var utvilad när det väl drog igång. ”Jag litar på din känsla, du känner din kropp och du har gjort det här så många gånger. Vi gör det här på ditt sätt.” Det kändes tryggt. Och nu kände jag mig mer än säker på att kroppen sa till mig att det var något som var på gång. Micke började bli ganska otålig även om jag måste säga att han var ganska duktig på att dölja det. Han hade väl försökt säga på ett fint sätt några gånger att det kanske var bättre att de fick sätta igång förlossningen men efter att ha fått några om-blickar kunde-döda-blickar så backade han. Vi tog ännu en promenad genom sjukhusets korridorer men jag kände att det kanske var bättre att lägga sig en stund. Klockan hade hunnit bli midnatt och Micke somnade som en stock. Efter en stund somnade även jag, i alla fall i sådär tio minuter. Det gjorde lite ont, eller ganska mycket ont. Det släppte och jag försökte komma till ro igen men precis när jag höll på att somna så kom det igen, var tionde minut. Jag försökte säga till Micke men han var helt borta. Barnmorskan kom in och hon såg på mig att jag hade ont. Jag väckte Micke och han vaknade med ett ryck kan man säga. Barnmorskan skrattade ”ja sådär kan man effektivt väcka någon som är svårväckt” ja han fick en stenhård kudde kastad på huvudet.
Barnmorskan informerade om att det fanns smärtlindring i olika former om jag ville. Kvaddlar som man kan lägga i ryggslutet tex. Jag tittade på henne och skrattade mellan värkarna. Nej här sticker vi ingen i onödan serrö, har ni panodil att tillgå så blir det alldeles förträffligt. Hon trodde nog jag skojade men jag kunde inte vara mer allvarlig. ”Vi kör det i kombo med lite lustgas sen så blir det jätte bra” Micke skrattade och tittade på barnmorskan ”jo nu är det på gång, hon blir sån här och snart börjar hon skratta och imitera folk, herregud”
”Du säger till när du vill ha lustgasen och under tiden så andades du dig igenom värkarna” Barnmorskan pushade mig genom varje värk och litade på min känsla. Micke stod vid min sida hela tiden och han hörde på mig att det kanske var dags för lustgasen i alla fall. Det hade gått en sådär två timmar sen jag väckte Micke när allt började och nu kände även jag att jag ville ha typ all smärtlindring jag kunde få. Varför ångrar man alltid sådant när det är försent? Och så var jag igång. Imiterade partajs Zlatan och Isaksson, har ni sett det på tv någon gång? Förjävla roligt tydligen. Och vid varje värk drog jag in så mycket lustgas som jag bara kunde och efteråt så fick jag kväljningar. Micke och barnmorskan hoppade undan varje gång och det såg också väldigt roligt ut så jag började gapskratta, så kom den klassiska östgötarepliken ”Spyyyr du ällä? Ja, jag är förvånad själv trodde bare ja skulle rape döhh” Barnmorskan undrade om det kändes som jag ville krysta? Men jag förnekade och propsade på att jag inte alls skulle ta av mig kläderna och lägga mig i sängen. Vi stod kvar en stund till. Men det tog inte lång tid förens Micke sa till mig att det kanske var dags att lägga sig ner.
Klockan var 02.45 när jag satte mig i sängen och krystvärkarna kom direkt 02.54 föddes EmmyLou 3470 gram och 50 cm lång
Jag hade föreställt mig hur hon skulle se ut, trodde att hon skulle ha sina systrars utseende. Men hon har inte alls deras grop i hakan utan liknar mer sina tvillingbröder. Micke säger att det är lite Colin över henne. Oavsett så är hon det vackraste jag vi sett. Hon är välskapt och frisk och alldeles underbar.
Jag kramade om barnmorskan länge. Hon lyssnade verkligen på mig och litade på min känsla och för det älskar jag henne verkligen. Tack Camilla, vilken fantastiskt barnmorska du är. Du gjorde min sista förlossning någonsin till en av de bästa upplevelser jag varit med om. Och jag känner mig stark, skitstark. Otroligt glad över att jag stod på mig och lyssnade på mig själv. Man ska alltid göra det som känns rätt för en själv oavsett vad andra tycker och tänker.
Vi filmade förlossningen och så småningom så kommer jag dela med mig av delar av materialet.
Välkommen EmmyLou ♥
