Lite sena (som vanligt) anlände vi till studentfirandet. En glad pappa mötte upp oss, stolt över sin lilla tjejs examen och en ännu gladare Linn skuttade fram och sjön ”för vi har tagit studenten”.
Önsketänkande… 😉
De hade satt upp ett stort partytält i trädgården. Bland alla glada nära och kära så fylldes också tältet av blommor och fotografier på Linn när hon var liten. Det är inte klokt vad tiden springer iväg. Jag vet när jag var liten, jag önskade mig inget annat än att bli stor och tiden gick så lååångsamt. Ibland tvivlade jag på om jag någonsin skulle bli stor. Men nu sitter jag här och är väl ganska stor. Och nu önskar man sig inget annat än att bli yngre. Fan aldrig är man nöjd!
Sentimentalt. Självklart, dessa stora stunder i livet gör att vissa blir rörda, även jag nuförtiden. Förr så visade jag sällan känslor och var specialist på att dölja vad jag egentligen kände. Men även detta har ändrats med åldern. Nu har jag blivit blödig. Linns bästa vän Karin påminde mig om detta åldersrelaterande fenomen genom att läsa upp något väldigt fint hon skrivit. Vackert.
Inte ett öga tort…
Efter att fyllt magarna med potatissallad, kyckling, pastasallad och en massa annat gott så blev det dags för efterrätt. Mamma Anneli hade minsann gjort cheescake. Delikat. Jag tittade länge på dom, tänkte ”because im worth it” och så åt jag två stycken. Fyllde på det med lite cider också.
Det var en fin studentfest. Och jag är en sjukt stolt faster till världens bästa Linn 🙂 Och grattis lilla gumman till stipendiet – HURRA!
♥