Var något som jag ogillade att kallas när jag var yngre. Det lät gammalt och tantigt. Idag är jag stolt över att vara faster Madeleine till alla mina brorsbarn.
Mikaela är dotter till min äldsta bror. Vi har inte träffats på sju år, senast var på pappas begravning. Han var väl länken mellan oss, och när han gick bort så blev den länken svag. Många gånger har jag tänkt att ta tag i det, det här med att höra av mig och träffas. Men det har bara inte blivit av. Jag vet visst är det dåligt!
Men så äntligen hade vi bestämt att träffas. Mikaela skulle tävla i trav (heter det så?) Så det blev en resa till mantorptravet. Både jag och Mikaela fick tårar i ögonen och blev sentimentala. Det var så härligt att krama om henne igen. Fina Mikaela. Vi hade massor att prata om och barnen fick träffa sin kusin. Vi hejade såklart på henne när hon red, och trots att placeringen inte blev den bästa denna gång så kändes det som den största vinsten på länge.
Engla-Freja fastnade direkt för Mikaela och visst fanns det likheter mellan dom. Adam var som förtrollad av traktorn. William hade tusen frågor om hästarnas utrustning. Charlie och Colin busade runt och Victor kände mest ”orka”, det här med trav var väl inte riktigt hans grej.
Aldrig mer ska vi tappa kontakten. Och snart ska vi träffas igen. Den bästa kvällen på länge…