Nu så äntligen har jag löst mitt för tillfället stora problem. Jag har inte lyckats ladda upp media till bloggen mer än genom mobilen, men det löste sig efter några sms från Stina. Jag och Stina har jobbat ihop några år men nu har hon gått vidare och jobbar för en annan sajt, åh vad jag kommer sakna dig Stina ♥
Det var så enkelt som att byta webbläsare. Sådärja.
Då kan jag äntligen ladda upp lite schyssta bilder igen. En blogg blir så mycket mera attraktiv om man delar med sig av bra bilder eller hur?!
Gårdagen spenderades på en fotbollsplan i Linköping. Wilson hade fotbollscup och klockan ringde redan 06.30 första gången. Nej vi kom inte upp i tid men lyckades ändå bara komma fem minuter sena till samlingen. Fantastiskt.
Wilson var taggad till tusen och gav allt han hade. Det blev några mål och lite blåmärken. Det var många som kände igen oss men som inte vågade sig fram och hälsa. Några tjejer fnissade och pekade mot Wilson och man kunde svagt höra ”det är han från Familjen Annorlunda”.
De andra barnen tycker det är minst sagt lika roligt att åka på fotbollscup. Det blir liksom som en liten utflykt, vi tar med matsäck och packar fika. Det finns inget som är så gott som kalla äggmackor när man sitter i solen på en fotbollsplan. Lille Adam han var lycklig över sin nya tröja som han fick av farmor när hon var förbi för att kolla på Wilson.
Jajemän där satt den! Och gissa om mamma står och hoppar helt hysteriskt vid sidan av planen. Stolt som bara den!
Mellan matcherna så gick tiden åt till att jaga tvillingarna. Micke hade ett allvarligt samtal med Colin innan vi åkte. ”Nu vet du att du inte får springa in på fotbollsplanerna när grabbarna och tjejerna spelar. Då förstör du deras match. Lovar du pappa det?” Ja för Colin har gjort det till en grej, han måste bara springa in på planen när Wilson spelar match. När vi åker på träningarna så vill han gärna vara med då också. Jo för han är en i laget säger han. Colin tittade på sin pappa och sa ”men pappa dom älskar mig!?”
Grabbarna kämpade jätte bra och förlorade inte en ända match. När vi kom hem kraschade vi i soffan. Det tar på krafterna att vara ute en hel dag. Men det gjorde inget att vi somnade tidigt, för idag hade jag bestämt mig för att rycka upp mig.
Jag har inte kunnat tränat på jätte länge, haft mer eller mindre ont från och till i flera månader. Ovissheten och smärta kan bryta ner vem som helst. Men inte mig, inte längre! Nu jävlar skiter jag i det här, förstår ni vilken känsla jag har? Jag vill inte vara begränsad längre.
Man måste börja någonstans. Efter en riktig skitnatt med mardrömmar så vaknade jag givetvis med en ännu värre smärta. Skjut mig var det första jag tänkte. Men sen tänkte jag att nej det ska inte få stoppa mig.
Slängde ihop en bra frukost, bättre än på väldigt länge, kesoplättar. Vill ni ha receptet så surfa in på Åses blogg. Man kan ju göra dessa plättar på hundra olika sätt. Jag brukar ha i lite kryddor och lök för att smaksätta dom lite. Och jag som är grönsakstokig har ju alltid en stor sallad vid sidan om.
Så var det träningen. Rom byggdes inte på en natt, men det lilla betyder mycket ändå. Jag tar små steg och hoppas på att kroppen kan samarbeta. Det skulle ju också underlätta lite om jag kunde få svar på proverna, idag är det en vecka sedan jag var på punktionscentrum i Linköping. I min liv, världens längsta vecka.
Måste passa på att tacka er också. Jag har tänkt att skriva det men glömt det varje gång. Tack för alla kommentarer om endometrios. Skulle ljuga om jag inte läst på om det och tagit till mig av det ni skrivit. Men jag har ändå försökt att hålla mig neutral till allt fram tills jag får konkreta svar. Just nu så vill jag hellre få en sådan diagnos än något annat hemskt.
En dag i taget.