När man var liten så var det enkelt. Kärleken då kändes livsavgörande, man ville finna sin prins och föralltid vara lycklig. Och fick man ett nej så gick inte hela världen under ändå, för veckan efter kanske han svarade ja. ”Om man inte frågar så får man aldrig veta” och det kanske borde vara lite mera så även i vuxenlivet? När vet man att man är ett par? Nu tar det liksom lite längre tid innan man vet att just den personen är den rätta. Och många gånger grubblas det i evigheter om hur man ska ha det. Annars faller man pladask och kärleken stormar. Jag tror alla längtar efter kärlek, men alla vågar inte hitta den. Tänk så lätt det skulle vara att kunna skicka en lapp ”får jag chans på dig?”
Mycket förändras med tiden men inte den underbara kärleken. Fortfarande frågar man chans, i alla fall tills man är sådär elva år. Jag tycker man ska fråga så länge man vill veta.
Och veta vill man ju 🙂