Ligger i sängen, bredvid några av de jag älskar mest. Imorgon ska det bli en bättre dag, det har jag bestämt sådetså.
Victor har inte kommit hem ännu. Han är väl rädd för att bli sjuk!? Men det är så himla jobbigt att somna innan man vet att han är hemma. Stora barn, stora bekymmer. Det finns så mycket skit därute och jag kan inte rädda honom från världen även fast jag vill. Så säger han att han vill uppleva allt, och det är klart han vill. Men när man är arton år och odödlig så tänker man inte alltid så rationellt. Denna eviga oro.
Kommer nog ligga vaken en stund. Så otroliga vi människor är egentligen, när det behövs så kan vi verkligen slå på någon slags sparlåga och stå ut fast kroppen säger nej. Jag fick bara några timmars sömn inatt men endå så lyckas jag hålla mig vaken. Det är på något sätt inbyggt i föräldraskapet.
Läser lite ur en bok och hoppas att min gosse kommer hem snart.
Godnatt / Madeleine