Så jag ska försöka igen nu. Bara inse att jag måste bestämma mig. Det är alltid svårt innan man kommit in i det. Och nu kan jag komma på tusen orsaker till att inte ta tag i det när det egentligen finns dubbelt så många anledningar till att faktiskt just ta tag i det. Blä! Jag skulle vilja krypa ihop som en liten boll och gråta en skvätt. Men nää nu får jag fan skärpa till mig och sluta gnälla! Jag vet ju att jag kan, och jag har det i mig, gäller bara att gräva fram det där jävlaranamat igen. Inte minst nu när Micke ska gå in för att träna inför vätternrundan nästa år. Jamen heja mig då! Trettio minuter intervall here we go!