Hur kan man jobba förebyggande?

Hej på er!

Dagarna går i rasande fart. Det har varit fullt upp och jag har försökt trolla med tiden och alla måsten. Men nu tänkte jag kika in och säga hej innan jag ska hämta barnen på skolan.

Micke skrattade och frågade om vi skulle boka in en dejt snart så vi kunde prata lite. Jag anande en lite ironisk underton i hans uttryck haha. Just nu så har det ju varit mycket, det blir ju så ibland. Men jag kan allt retas tillbaka och poängtera hans viktiga älgjakt som också tagit tid. Vi är sååå gulliga mot varandra när vi vill 😉

Något vi trots allt aldrig försummar är barnen. De går alltid först i alla lägen ♥ Vad det än må vara, tid att bara sitta i soffan och mysa. Gå en liten stund till lekparken, skjutsa till och från träningar eller kompisar. Läsa läxor eller en saga. Vi försöker alltid finnas där. Men avsett hur mycket tid man än ger så känner man nog aldrig att man är tillräcklig. Jag kommer alltid vilja kunna ge mer, är det inte en typisk känsla som alla föräldrar bär på ändå? Oavsett antal barn så känna man nog så.

Det där dåliga samvetet kommer man aldrig undan, men jag tycker vi borde vara snällare mot oss själva för vi gör ju troligtvis det bästa vi kan.

Jag får meddelande från många av er som undrar hur det går med skolan och William. Och jag uppskattar det så otroligt mycket ♥ Att veta att det finns människor där ute som genuint bryr sig är så fantastiskt så att det finns inte ord nog. Tack snälla!

William har börjat skolan igen, efter nästan en hel månad ifrån skolbänken. Det är med blandade känslor. Bättre blir det ju inte heller när dessa misshandlare om och om igen påminner om vad som hänt genom att besöka skolgården. Det hände senast igår. William ringer mig och ber mig skynda mig på för att den ena killen som misshandlade William sitter på skolgården och tittar på honom. De vet att de inte får komma i närheten av skolan men ändå så gör de det.

Just på måndagar så har Engla-Freja lektion på högstadiet och är precis bredvid William så de möts alltid upp efter att skolan är slut. Nu stod hon också där och ja tusen tankar passerar från det att man får samtalet tills man är framme.

Jag litar inte en sekund på att dessa bråkstakar inte skulle göra något igen. Det har ju gjort det både innan och efter att William blivit misshandlad. Och senast häromdagen så fick jag en kopia av en ny polisanmälan som är gjord. Övergrepp i rättsak.

Jag försöker hålla humöret uppe, hitta på saker som får oss att glömma det här som skaver. Men fasen alltså, det är jobbigt. Och om jag tycker det är jobbigt, vad tycker då William och de andra barnen. Jag kan ju aldrig få det som hänt ogjort, jag kan inte rädda William från det han fått uppleva, och det gör så ont i mig 🙁 Men när det inte tar slut, när det aldrig blir lugnt så tar det andan ur en på något sätt.

Jag hoppas aldrig något annat barn ska behöva få uppleva det här. Aldrig.

Många tankar som snurrar, vad skulle man kunna göra för att förhindra sånt här i framtiden? Hur kan man jobba förebyggande?

I helgen som varit så var vi ute mycket. Köpte ett par tossor till Livia-Leonore, det gick åt nu när det börjar bli kallt. Visst är de söta ♥

Tossorna kommer från HM

Hundarna fick springa av sig i skogen, det gjorde dom gott. Och jag testade den nya bärselen från Babybjörn. Sååå smidig!

Inte så ofta det händer nuförtiden men jag lyckades fånga två busiga tvillingar på kort. De börjar bli i den åldern när allt är pinsamt. Amen morsan sluta då, guuud vad pinsam du är! Älskade ungar, jag kommer föralltid att vara pinsam. Det är liksom bara att vänja sig 🙂