Jag kämpar på. Tack och lov för citodon, varma duschar och förstående män.
Idag träffade jag min läkare Dr Katri Nemi. Även hon är en alldeles underbar omtänksam och human människa. Jag är så bortskämd med att vara omgiven av förstående och proffisionella människor. Det vanliga, man klämmer, känner och undersöker. Och som sist allt är oförändrat. Ingen är på väg att trilla ut. Klart påverkat är det, men inte mer än onormalt när man fått 5 barn tidigare. Vi diskuterade även förlossningen. Och mina minst sagt HEMSKA besvär som jag lider av.
Till min STORA förtjusning så hade man pratat om min inställning till snitt, och min fruktansvärda rädsla inför det. Och överläkaren i Linköping har nu beslutat att jag får föda normalt, dvs vaginalt. Men med krav på noga övervakning såklart. Och anledning till att man överväger detta är att jag tidigare fött så många barn utan problem.
JIPPI!!!
”Men det gör absolut inget att du öppnar dig lite mera innan vi sätter igång dig…”
”Aha, så det är alltså grönt för färdknäppen?”
”Jajemän! (SKRATT)”
”Berätta det för min kära make så har du förgyllt tillvaron för honom vill jag lova”
Det hela blev lite komiskt. Vi fortsatte in till Britt-Inger min barnmorska, hon skulle ta lite prover. In efter kommer Micke och barnen.
”Jaha, har det gått bra?”
Ser att Micke är såå spänd på att få veta om det har planerats någon tid för snitt.
”JA det har gått jätte bra, vi föder normalt :)”
”Ehhh VA???”
Micke är förvirrad. Katri förklarar. Micke ser fortfarande aningen förvirrad ut.
Nej älskling bebisarna har INTE vänt sig rätt, men det är grönt ljus för färdknäppen!
(Nu skrattas det högt i undersökningsrummet på lasarettet i Motala)
Micke stum.
”Eh, jaha när?”
(skrattet tilltar)
”Ja men alltså det var inte så jag menade, eh…”
Hurra för färdknäppen!
Nu kan jag alltså ställa in mig på något som jag vet att jag kan, föda barn. Det kommer säkert inte bli det enklaste, men jag ska banne mig klara av det UTAN SNITT!