Helgbuketten står fortfarande fin i köket. Älskar att unna mig fina blommor till helgen, det gör mig glad.
Längtar tills jag kan plocka in fina buketter från min egna trädgård och ställa på köksbordet och pryda varenda liten vrå med härliga färger.
Jag fick ett meddelande av min faster häromdagen som gjorde mig sååå glad, ja och lite ledsen också. Hon skrev att hon tyckte det var roligt att jag med hade blivit en trädgårdsnörd, och att min pappa också var väldigt trädgårdsintresserad. En av de sista minnen hon hade av honom var när han visade sin syster en av sina blommor och sa ”Tänk att man kan bli så kär i en blomma” ♥
Många av mina minnen av pappa är när han var ute i trädgården, han var på något sätt en allkonstnär. Väldigt duktig på mycket. Jag slås ofta av hur mycket han hann med under sin tid på jorden. Men ändå så blir jag ledsen när jag tänker på att tiden inte riktigt räckte till för att han skulle kunna få hinna uppleva den stora familj som han alltid drömde om. Orättvist. Han gjorde så mycket gott för andra människor dessutom, världens snällaste. Han satte sig alltid sist bara alla andra fick må bra. Han hjälpte människor som han inte ens kände. Därför tycker jag livet kunde varit lite mera schysst tillbaka mot honom.
Idag är det 17 år sedan jag förlorade min pappa. En dag jag aldrig kommer att glömma. Just den här dagen stannade jag hemma i Strandvillan nere i Småland. Jag hade varit hos honom på sjukhuset varenda dag och hälsat på, William var nyfödd och vi bodde under den här sista tiden av min pappas liv nere hos min mamma och pappa i deras villa, min pappas barndomshem. De flyttade ner till Småland för att hjälpa min farmor sista tiden i hennes liv, så att hon inte behövde vara själv. Att min pappa gick bort bara en kort stund efter hennes bortgång var väl bara tur antar jag, för ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Den här dagen den 19 april 2004 så var det otroligt varmt, våren blev till sommar bara över en natt. Träden hade hunnit bli gröna och i rabatterna så hade det börjat blomma. Sjön bredvid Strandvillan glittrade när solen tittade fram, jag minns att jag stod i köksfönstret och beundrade hur magiskt vackert allt var den här dagen.
Jag vinkade av min mamma som var på väg till sjukhuset, och jag frågade om jag verkligen inte skulle följa med henne? Men nej, den här dagen skulle hon åka själv. Hon skulle möta upp mina fastrar på sjukhuset och tyckte jag gott kunde vara kvar hemma och njuta av solen ute i trädgården.
Vad hade pappa gjort om han bara ville ha det gott? Jo han hade spelat sin favoritmusik så det bestämde jag mig för att göra. Jag öppnade upp på verandan på baksidan och höjde volymen till jazziga toner så jag spelade för hela Ishult. Äsch vem skulle klaga egentligen? Mitt i djupa skogen i Småland. Bondjäveln på andra sidan sjön kanske? De som känner min pappa skrattar antagligen nu. Jo min pappa skojade alltid om bonden på andra sidan sjön, men det var alltid med värmen och deras humor var nog helt ömsesidig.
William som bara var några veckor sov mest när han inte var vaken och ville äta. Victor lekte med sin bilar på gräsmattan. Oliver som hade varit nere hos oss under ett par dagar men hade följt med sin pappa hem till Motala, så nu var det bara vi tre hemma i villan.
Timmarna gick och jag hörde inget från mamma så för att fördriva tiden så började jag städa. Och eftersom vädret tillät så tog jag ut alla mattor och piskade dom och skurade alla golv. Jag försökte ringa flera gånger till min mammas telefon men hon svarade inte, och jag fick en olustig känsla i kroppen. Ni vet en sådan där känsla av att man vet att något är fel. Inom mig växte en panik som inte går att beskriva, den skar genom kroppen och fick mig illamående. När jag till slut tog mig mod att ringa avdelningen på sjukhuset så svarade en kvinna som till en början var väldigt glad i tonen. När jag berättad vem jag var så blev hon tyst och bad mig vänta ett tag. Jag räcker över telefonen till din mamma nu. På andra sidan luren hörde jag min mamma ledsen, hon berättade att det inte var långt kvar nu. Orden ekade i mitt huvud. Vadå nu? Ska han dö nu? Han får inte dö nu! Jag hör min pappa i bakgrund, efter att ha legat i leverkoma och varit tyst så hörde jag hur han kämpade. Jag kommer aldrig glömma hur det lät. Jag började skaka i hela kroppen och tårarna rann. Sköterskan tog telefonen igen och berättade för mig att pappa inte hade ont. Vi ger honom morfin och lugnande nu. Men av det jag hörde så var inte alls lugn, han kämpa in i det sista.
Efter det samtalet minns jag att jag försökte ringa mina bröder. Jag berättade att pappa dör nu. Sen gick jag ut i trädgården och skrek det högsta jag kunde.
Jag visste att den där dagen skulle komma, men jag ville inte acceptera det. Min pappa pratade aldrig om hur sjuk han var, han berättade aldrig rakt ut om sin cancer. Han skojade tom bort det när han fortfarande hade orken kvar att prata. Tycker du pappa ser konstig ut? Jag köpte fel brun utan sol, det är därför jag är så gul. Men jag ska köpa en annan solkräm på vägen hem sen. Så skrattade han och kramade om mig.
Resten av den där dagen för 17 år sedan så satt vi ute, jag Victor och William. Jag kramade mina barn så hårt och ville aldrig släppa taget om dom. När jag såg mammas bil rulla upp på parkeringen och såg att min faster åkt med så var det definitivt. Nu är han borta.
Förr var jag alltid lite ledsen när våren kom, har alltid fått någon slags vårdepp sedan jag var riktigt liten. Precis som om jag redan innan visste att den här tiden på året skulle innebära en stor sorg för mig på något sätt. Jag kanske inbillar mig. Men ävven om just den här dagen alltid kommer att vara jobbig för mig eftersom jag vid så ung ålder förlorade min stora trygghet i livet så har jag idag ändå kunnat tänka mycket på allt och få en annan relation till sorg.
Idag kan jag känna glädje när våren kommer och moder jord börjar vakna till liv igen. En underbar tid. Och min kärlek till blommor som också vuxit fram delar jag nu med min pappa. Så istället för att vara ledsen så är jag glad över att vi båda har blivit så kär i en blomma.
Oerhört glad över att min pappa lever kvar i minnet och att mina närmsta kan berätta för mig om just sådana här saker. Han finns kvar mitt i bland oss. Om så genom ett litet meddelande från min faster ♥
Helgen spenderas i trådgården. Barnen badade, lekte och njöt. De var så himla glada, skrattade och hoppade omkring.
Det känns befriande att kunna vara ute på ett annat sätt nu. Det ger en livsglädje i denna något dystra tid. Det enda man kan läsa om är Corona. Det är både genom media och tidningar och via mejl från skolan och förskolan som enligt regler måste informera oss föräldrar om det finns någon smittad i ens närhet. För bara några minuter sedan så läste jag ett mejl om att man har bekräftade fall av covid-19 i förskolan där EmmyLou går. Igår fick vi till oss att barnens ena fotbollstränare bekräftats med covid-19. Det känns som om det är oundvikligt, det är inte frågan om ifall vi kommer få det utan när vi kommer få det? Man får bara hoppas att man drabbas lindrigt.
Båda Mickes föräldrar har blivit smittade. De senaste jag hörde var att de mådde okej, men på en vecka så har farfar gått ner 10 kilo. Farmor känner inte av något, det säger ju ganska mycket om hur lurigt det här är.
Vi får hålla ut och hålla i fast det är jäkligt trist! Snart hoppas jag vi får tillbaka livet som det var innan när man kunde leva normalt.
Oliver var hemma och hälsade på helgen, han kommer hem så ofta han kan. Blir bortskämd av både oss sin pappa och farmor. Han är väldigt familjekär den här killen. Victor var också hemma en sväng. Jag ska gräva i mina gömmer efter lite utemöbler till Victor, jag kanske kan lura på honom lite fina blommor till balkongen också hehe. Hans flickvän är ju florist så han har ju någon som kan hjälpa honom rå om blommorna.
Nu ska jag förbereda mig för att fota in ett samarbete. Älskar att få vara kreativ. Då är jag i mitt esse 🙂
Tack för att just du vill läsa mina rader, kanske lite tung idag. Men så är livet och ibland känns det lättare att bara få det ur sig. Även om jag inte är så inspirerande idag, kanske någon ändå känner igen sig i tankarna ♥
Ta han om er!
/ Madeleine