Idag har jag gått i en dimma, inte kunnat tänka klart och känt en otrolig ilska och sorg inom mig. Ältat, undrat och inte förstått. Det sägs att allt har sin mening och kanske är det så? Jag vet ingenting just nu. Samtidigt känner jag mig fruktansvärt lurad. Mycket känslor på en gång och dom liksom fastnar i varandra.
Jag gick en promenad med William och hundarna på eftermiddagen, försökte ta mig för saker men misslyckades. Micke tog med sig alla barnen till sin mamma i Linköping, alla förutom Wille och Victor de ville vara hemma. Jag vet inte när jag sist var ”själv”? Vad gör man då? Känner mig inte hel utan barnen utan min familj.
Victor har varit en klippa, han lägger armen om mig och säger att allt kommer bli bra. Kommer det verkligen det? Sen fick jag ett ryck, jag är väldigt impulsiv. Ringde till Willes biologiska pappa Tobbe och sa att jag ville tatuera mig. Va nu? Ja jag vill tatuera mig nu! På väg dit så hälsade jag på pappa på kyrkogården, berättade att jag skulle tatuera mig och sa förlåt. Hahahaha jag vet visst låter det fånigt!? Men min pappa var inte så förtjust i tatueringar, hade han levt så hade han säkert ändrat sig i den åsikten. Men i alla fall, jag har tänk länge på det och nu fick jag ett infall. Jag ville ha ett lejon på låret. Victor muttrade att han också ville. Min pappas stjärntecken var lejon.
Lejonet är den stolta, starka ledargestalten. Lejonet symboliserar makt, kunglighet och dominans. De är passionerade, romantiska och älskar att bli bortskämda. Lejonet har också en stor förmåga att ta hand om sina nära och kära. Mot de sina kan lejonet visa generositet, kärlek och omtanke.
Jag känner mig som en riktig lejonhona en riktig lejonmamma. Jag är stolt och jag är stark! Och just nu måste jag vara det mer än någonsin. För mig är det här symbolik på många olika sätt. Lejonets ögon kommer få min mammas blåa ögon.
Det kommer krävas några sittningar innan den blir helt färdig, men jag känner mig redan sååå nöjd!
När vi kom hem så kändes det tomt. Wille somnade på soffan och Victor gick upp på sitt rum. Och då när man minst anar så stormar mina underbara vänner in genom dörren. Vi har suttit och pratat in på småtimmarna. När jag behövde dom som mest ♥ Tacksam!
Nu ska jag sova, imorgon är en ny dag..
Kram / Madeleine