Tack fina ni Jag hoppas verkligen ni tar åt er för jag är så innerligt glad för den här plattformen och för att jag får kontakt med så fina snälla människor som faktiskt bryr sig om oss.
Alltid lite jobbigt att skriva om personliga saker, hur man egentligen mår och hur ens liv ser ut. Lättare att dela roliga och glada saker. Men sen är ju livet inte alltid så glatt som man vill, och dagarna kan bli lite uppochner mellan varven. Skönt att ni förstår och att ni vill dela med er av era egna upplevelser.
När jag läste kommentarerna på mitt förra inlägg så ropade jag på Micke. Titta det finns flera som haft samma problem med sina barn, flera bebisar som haft blåa händer och fötter. Och de skriver att det gått bort med tiden och att det inte alls varit någon fara! Jag blev såååå lättad när jag läste, nästan så jag började gråta. Det har varit så otroligt jobbigt för mig, tänkt så mycket på vad detta kan bero på. Undrat om det är något fel Och vet ni, det är ju helt sjukt att jag skriver det här men jag har faktiskt undvikit att dela bilder på min pojke där den blåa färgen på honom varit så framträdande för att jag varit rädd för att någon ska skriva något om det. Rädd för att någon skulle dela med sig av en skräckhistoria som skulle göra mig ännu mera orolig. För det finns ju också en baksida med att dela med sig av saker ibland.
Självklart ska vi gå till botten med det hela och träffa läkaren, men era rader gjorde mig lugnare
Likaså alla andra som kommenterat, en del som också upplevt kolik och hur det kan påverka ens liv. Bara känslan av att man inte är själv gör det lite lättare att andas. Det här kommer bli bättre det vet jag, men när man är mitt i allt så kan det kännas otroligt tungt.
Så från botten av mitt hjärta tack snälla (Jag ska också gå in och svara på alla kommentarer)
Så var det ju det där med febern som Amadeus haft. Jag skrev ju sist att den hade sjunkit, men det skulle jag ju inte gjort för på natten sen gick den upp igen. Sen har den kommit och gått några gånger. Vi tog ett nytt urinprov på honom men fick inte lämna in det på grund av att det inte fanns någon personal på labb, så nu ska vi ta ytterligare ett och pricka in rätt tider så inget kan gå fel. Blev nog lite dålig kommunikation, men nu så har vi koll på läget.
Det känns ändå som att det kanske vänder nu, tycker Amadeus är mycket piggare. Han har fått en tråkig hosta och är lite snorig, men annars känns det mycket bättre.
Mathilde och Livia hostar däremot mera, så jobbigt för dem. Hela nätterna hostar dem. Livia har fått börja använda sina astmamediciner så jag hoppas det vänder även för dem snart.
Jäkla skit vi fått! Nästan så man kan tro att det är influensan som härjat. Ont i kroppen, feber, trött, hosta och huvudvärk jag tror vi kan bocka av alla symtom Men till jul då ska vi bannemej vara friska, det har jag bestämt minsann!
Nu till något roligare. I eftermiddags fick jag feeling William tittade till sina småsyskon när jag hämtade Colin och Tuvis på skolan, och efter det passade jag på att åka och köpa en julgran. Helt otroligt att jag väntat så här länge med att ta in och klä en julgran, jag som annars är så tidigt med det. Men frosten låg så fint och jag kände av julstämningen för första gången på riktigt och då kunde jag inte hålla mig.
Tuvis och Colin hjälpte till att hitta den finaste granen. Det finns ju så många olika att välja mellan.
Men det fick blir en traditionell rödgran. Tycker den är absolut finast och barnen höll med. Och jag tror nog även dem fick lite julkänslor
Jag gjorde en snygg sorti när vi var på väg till bilen igen. Råkade pricka in den enda isfläcken på hela parkeringen och gjorde ett graciöst knäböj. Det såg nog rätt snyggt ut egentligen, rörde mig lite som Freddie Mercury typ. Men, det var mindre skönt kan jag säga, det knakade hela kroppen och så fick jag lite ont i knät. Lätt värt att använda broddar nu hörni.
Nu står i alla fall granen hemma i vardagsrummet, och vi ska börja klä den alldeles strax
Kram / Madeleine
