Att få fotografera min barndomsvän och hennes vackra mage gjorde att jag fick tårar i ögon. Så efterlängtat barn, precis som alla andra barn såklart men vägen hit har inte varit lika enkel som för en del andra kanske. I tolv år har Madelen försökt att bli gravid som återkommande har slutat med tårar och besvikelse. I tolv år med hjälp av olika metoder så har det inte gått. Jag har delat sorgen med henne, samtidigt som jag undertiden själv berikats med nio friska barn. En känsla som är svår att beskriva. Lite som att slitas mellan glädje och sorg. Madelen har självklart varit glad för min skull varje gång jag fått barn men samtidigt så vet jag att hon burit en stor sorg inom sig. De säger att de inte kan ge mig någon förklaring på varför jag inte kan få barn, men de sa att jag antagligen aldrig skulle kunna få ett eget biologiskt barn. Ord hårdare än ett knytnävslag i ansiktet. Ord så starka att de kunde ta död på livet. Vad svarar man på det? Hur stöttar man sin absolut bästa vän genom något sådan? Varför ska sorg och glädje ligga så nära varandra?
Varje gång jag väntat barn så har det varit den lyckligaste tiden i mitt liv, varje graviditet har varit lika speciell. Men varje gång jag har berättat det för min vän så har det gjort ont i mig. Till slut accepterade hon det faktum att hon själv aldrig skulle få uppleva det, hon var med när jag födde barn och det var som hon sa det närmaste hon någonsin skulle kunna komma. Jag var ensamstående och gravid med mitt tredje barn, att ha henne vid min sida var tryggt. Det var den lyckligaste stunden i livet och helt självklart att dela med henne. Att låta henne få uppleva det var det finaste jag kunde ge henne.
Jag har alltid vetat!
Men på något sätt så har jag alltid känt på mig att hon skulle bli mamma. Så många gånger som jag avslutat våra långa samtal om barn genom att säga att jag vet att du kommer bli mamma en dag och du kommer bli den bästa mamman någonsin! Hon har blivit arg på mig, förståeligt kanske men känslan har alltid funnits där. Jag vet inte varför men den har det. Jag har alltid vetat! Den dagen i oktober när Madelen ringde mig och grät och sa att något var fel blev den lyckligaste dagen i hennes liv. Något chockad så fick hon se det lilla tickande hjärtat på en skärm på sjukhuset. Jag grät hejdlöst, kunde inte sluta och känslan var helt otrolig! Det hon kände då finns det nog inte ord för. Hon kunde inte prata på några timmar. Ååå jag är så lycklig för att jag fick dela just den stunden med henne! Madelen har sin underbara Fredrik vid sin sida, men vi brukar skoja om att den här bebisen kommer ha två pappor, glad över att han vill dela med sig av våran Madelen och känner mig otroligt hedrad över att de vill att jag ska vara med på förlossningen ♥
Jag har själv aldrig låtit mig fotograferas när jag varit gravid något som jag ångrar så himla mycket idag. Det blev jättemånga fina bilder på Madelen, nu har vi förevigat världens vackraste mest efterlängtade mage och lilla Alice kan komma ♥
Kram / M