Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Jag har bara varit, inte orkat att ta mig för nått överhuvudtaget. Jag tvättade en maskin tvätt i och för sig och bäddade faktiskt sängen.
Jag har lyssnat på Adele, suttit i trädgården och druckit kaffe. Tänkt, ältat och undrat. Inget förhållandet är felfritt, det vore konstigt och jag skulle absolut inte vilja ha det så. Jag vill ha berg och dalar, jag vill uppskatta det extra fina och jag vill leva. Och många gånger är det inte heller ens fel när två träter, det är sådant man får lära sig från barnsben. Jag klandrar ingen förutom mig själv just nu. Och jag kanske är orättvis mot mig själv? Och hur mycket jag än försöker intala mig det så är inte det någon ursäkt för en annan människas handlingar. Man uppfattar saker på olika sätt, betraktarens ögon dömer olika. Jag vill inte gå in mera på det just nu, oavsett vad det är eller inte är. Men just i detta är det tufft och jag berättar det. Ska jag ljuga? Fejka något annat? Inte vara mig själv? Är det något jag står för så är det ju precis det, att alla måste kunna få vara sig själva. Min passion att skriva har sedan länge följt mig och jag vill dela med mig av glädje men just nu är detta allt som kommer ur mig! Det handlar inte om att jag vill att människor ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver. Jag delar med mig av livet. Jag ska inte göra någon smärtsam följetång där jag aldrig kommer till avslut. Man ska aldrig döma en människa, för ingen annan kan någonsin veta vad någon annan gått igenom eller går igenom. Jag tror man måste påminna sig om det mellan varven.
Ibland är det svårt att sätta ord på känslor, saker man gått igenom. Ibland vill man skrika ut saker som ingen ser, som ingen annan förstår! Alla människor har en egen kamp som ingen annan vet någonting om. Det man ser tror man på, alla olika starka att bära upp. Till slut orkar man inte, själen skriker och kroppen slutar att fungera. Tankarna flyger och minnen etsar sig fast som klor runt kroppen. Livet är inte alltid självklart och det finns inte alltid en förklaring. Man tycker man har ett fast grep, kontrollen och man tror att allt är bra. Man förnekar fast man vet, man blundar fast man ser och man är tyst när man vill skrika.
Jag pratade med en tjej idag. Hon förstod utan att döma åt något håll, hon har levt och det kändes så otroligt befriande att prata med henne. Tacksam. Hon sa att motgångar gör oss starkare, och det vet jag. Men när man är mitt uppe i något så har man svårt att fokusera på det, man ser allt i gråa skalor. Pessimisten växer sig gärna stor och blir övertygande även om man vet bättre. Som Anne Frank skrev jag tänker inte på allt elände som varit utan på allt det underbara som ska komma. Och det är så man måste tänka. Så… Nu ska jag vara den positiva impulsiva jag som bara jag kan. Lägga saker bakom mig (försöka) och börja om på nytt ihop med dom jag älskar mest i hela världen ♥
Wille ska få följa med mig och titta på golv, nu ska här fixas i vardagsrummet så det blir helt klart. Det kommer bli jätteroligt! Och jag kan sysselsätta mig med annat. Hoppas Wille känner detsamma hahaha 😉 Wille bjöd på middag idag, vilken kille han är. Kavlar upp ärmarna och börjar grilla sådär. Vi gjorde mysigt på altanen med lite tända ljus, och sen så sjönk vi ner och där satt vi och mumsade. Micke har gjort ett bra jobb med altanen när han har byggt den, det är ju lite kvar men det är snabbt fixat.
Min fina vän Angelica kom över på kvällen, hon hade köpt med sig en tidning, choklad och godis. Älskade vän ♥
Kram / Madeleine