Så kom värmen tillbaka och vi har haft ljuvliga dagar. Tänk att man kan bli så påverkad av vädret.
Det här är bilder från häromdagen, då laddade mina ”trillingar” för jakt. Jag har ju sedan flera år tillbaka ett gäng pokemonjägare i familjen. Som de kämpar för att hitta de bästa pokemons.
Och nu har de även övertalat mig att skaffa detta spel ♀️
Men vad för man inte för sina barn. Är väl med handen på hjärtat inte superintresserad, men det är ju bra i den meningen att man får mycket motion. Och barnen tycker det är roligt.
Vad jag förstår så är ju detta spel väldigt stort i hela världen, och det har man ju förstått sedan länge. Men det får ju inte bli alldeles för mycket av det goda, det får ju inte ta över hela ens liv. Försöker hålla det på en bra nivå för barnens skull. Kan vara svårt det där.
Livia-Leonore tycker det är roligt att titta på brorsornas figurer. Hon är gärna där med sina små fingrar. Inte lika populärt hos dom alla gånger
Men hon har alla sina syskon lindade kring lillfingret ska säga. Hon får sååå mycket uppmärksamhet och kärlek. Och det kan man ju inte få för mycket av
Igår satt jag en stund med Engla-Freja ute på ljugarbänken. Vi har alltid så mycket att prata om och ofta så skrattar vi så magarna gör ont Min fina omtänksamma tjej. Hon har ett stort hjärtat.
Men jag känner nog ingen som är så pedantisk som henne. Ordning och reda ska det vara, annars blir hon som ett åskmoln som irrar omkring som en galen höna. Städar och plockar och skäller lite på sin omgivning. ”Mina bröder är så förbaskat slarviga!!!! Och jag hatar det!!!!” Hahaha ni förstår ju hur det kan låtar här hemma
Men det är nog enda gången hon kan bli lite sur, annars är hon en glädjespridare. Hon skrattar så tårarna rinner. Hon är så himla lik min brorsdotter ibland, otäckt lik ibland. Skrattar exakt likadant. Och faktiskt ganska lik till utseendet ibland också.
Tänk att hon ska börja högstadiet i Linköping till hösten! Det känns som om hon blivit så stor helt plötsligen, galet alltså!
Jag ska erkänna att jag är lite nervös, jag vet ju såklart att det kommer gå jättebra. Men ändå, hallå stoppa tiden bara lite grann.
Hon fast besluten om att hon ska fortsätta med dansen, det är hennes grej. Hon älskar att uttrycka sig i dansen. Så till hösten så kikar vi på olika dansgrupper i Linköping.
Nu till något annat, fortfarande än idag så har folk åsikter och förutfattade meningar om storfamiljer. Kommer det någonsin gå ur folk? Klart man kan ha meningsskiljaktigheter om saker och ting, men mycket tror jag handlar om förutfattade meningar. Och ibland så är det nog bara ren och skär jäfla elakhet också . Vi får hoppas att det bara är ibland.
Varför tror människor att jag med elva barn inte skulle kunna ge dom exakt lika mycket kärlek och omvårdnad som någon med exempelvis två eller tre barn? ”Det är omöjligt, hur kan du fördela din tid till alla!?” Ja uppenbart så kan jag det! Vi är en sammansvetsad familj som ofta gör saker ihop, och när vi inte gör saker ihop så gör vi det en och en med barnen. Som igår tex, då satt jag själv med Engla-Freja. Ofta så tar vi sådana stunder med barnen.
Dock så känner väl jag precis som alla andra föräldrar att jag är otillräcklig. Alla föräldrar känner nog så ibland och i det fallet så spelar det nog ingen roll hur många barn man har. Jag skulle nästan vilja lova er att ingen förälder på detta jordklot känner sig helt och hållet tillräcklig. Man kommer alltid känna att man vill göra mera för sina barn, hur man än vrider och vänder. Men, släpp det! Ha inte för höga krav, det behöver inte vara stå märkvärdigt. Man behöver inte ha planer hela tiden och man behöver inte ha allt materiellt.
Barn mår bra av närvarade föräldrar, kärlek och ännu mera kärlek. Svårare än så behöver det inte vara.
Sen kan jag tycka att det är bra för barnen att få ha lite tråkigt ibland. Det är nog nyttigt att inte göra någonting ibland. Eller låta barnen få använda sin egna fantasi att hitta på något.
Kram / M
