Hormonerna är på topp. Jag är trött, lätt irriterad, småförbannad, ledsen, glad, spänd, nämn något som jag inte är. Gravid tvillingmorsa bör undvikas! Inte nog med graviditeten, det är allt annat som tycks följa detta, men vad kan jag inte klara av, jag är inte unik men jag är fan-ta-mig en jäkligt bra morsa! Kalla mig besserwisser, självgod eller uppkäftig men mammarollen känner jag mig trygg i. Såklart kommer jag stöta på situationer som är nya för mig även i denna roll, men jag känner mig trygg.
Och kanske är det bara just nu som jag är lite, kanske en smula överkänslig men fy fasiken för en del föräldrar. Vad är det för fel på dom?
Min son spelar hockey som kanske är bekant? Hur som helst, dessa grabbar är i de tidiga tonåren. Alltså de är fortfarande barn. De ska tillsammans utöva denna sport på en social nivå. Det ska vara roligt, man ska känna spelglädje och framför allt man ska få känna sig delaktig. Prova på de olika spelpositionerna för att så småningom hitta sin rätta ”plats” i laget. Det finns hur många ”stolpar” som helst att räkna upp, men en normalfuntad människa förstår var jag vill komma!?
Och då blir jag SÅ ARG när man som tränare/ungdomsledare toppar lag som dessa. Står vid sidan av och skriker på barnen att minsann kämpa hårdare, och med hårdare menar jag
”TAAAACKLAAAA”
Och hur du tacklar det skiter jag i, bara du gör det hårt och brutalt! Och förlorar ni en match då jävlar ska ni få höra det i omklädningsrummet. Låter detta överdrivet? Tro mig ingen hade varit mera lättad än jag, för usch vad illa jag tycker detta är!
Och ännu värre kanske det är när det sitter föräldrar på läktaren som även dom uppmanar till detta beteende. Tragiskt!
Nu vill jag bara understryka att jag INTE talar om min pojkes hockeylag utan andra, motståndarlag. I vårat hockeylag MAIF så har både föräldrar och ledare bra engagemang i grabbarnas sport. Vi pratar med varandra och med våra barn. Såklart så vill man vinna och glädjs med barnen när det går bra. Men vi är mycket noga med att hålla det på rätt nivå. Elitserien får vänta ett par år till…
Vad kan man då göra åt detta? Om inte tränare och föräldrar förstår, hur ska man då nå ut till barnen? De är ju trots allt vi vuxna som formar våra barn.
Kanske skulle man ringa Foppa och fråga om han kunde undvara några minuter till våran framtid? För den goda sakens skull… Jag menar då kanske även de vuxna skulle bli intresserade av att lyssna?
Hjääälp, Foppa?