Nu ligger förlossningsberättelsen i tre olika delar tillbaka i tiden. Så vill man läsa om hur allt började kan man scrolla tillbaka några inlägg
Tolv dagar över tiden med tolvte barnet. Det var inte alls vad jag trodde eller hade räknat med.
Det var otroligt påfrestade både psykiskt och fysiskt. Men jag tror tankarna och väntan var allra värst. Både för mig och för Micke, men kanske på olika sätt. Ibland sa jag till Micke att det kanske inte kommer någon bebis. Men samtidigt så har jag varit världens lyckligaste och tänkt att jag ska njuta av varenda dag jag fått känna honom i magen. Tänk att vi fått uppleva det här ännu en gång.
Till slut kom han och visst var det värt väntan hundra gånger om Det har tagit ett tag för mig att landa, och förstå att jag fått barn. Jag tvivlade ju till och med på om det verkligen var på riktigt när jag fick värkar. Så glad att Micke stod på sig att vi skulle åka mot förlossningen så fort som möjligt. Även om jag i stunden blev lite arg på honom och ville känna efter både en och två gånger innan vi till slut satte oss i bilen. Låter ju kanske smått otroligt att någon som precis fått sitt tolfte barn kan bli chockad över det, men vet ni varje barn, varje graviditet och varje förlossning är unik! Känslorna blir varken färre eller försvinner. För mig personligen så handlar det här säkert mycket om att jag fick missfall för ett år sedan. Och att jag också faktiskt fått må så himla himla bra just den här graviditeten (med undantag). Första tiden hade jag inga gravidsymtom som jag tydligt haft när jag väntat mina tjejer. Moderkakan låg dessutom i framvägg vilket gjorde att det tog väldigt lång tid innan jag kände ordentliga sparkar. Det är ju en väldigt fin och mysig bekräftelse på att någon växer där inne i magen. Så visst har jag tvivlat, undrat och tänkt mycket. Jag har till och med önskat mig illamående bara för att få känna att jag är gravid. Visst låter det tokigt!? Men nej, det är nog inte så konstigt egentligen när man tänker efter.
Ögonblicket när han kom ut och landade på min mage var den lyckligaste i mitt liv. Från en evighets väntan till en supersnabb och otroligt fin förlossning på bara några timmar. 39 minuter från att vi blev inskrivna på förlossningen tills att han var ute. Det var precis så som jag önskade att det skulle bli och det är jag så glad för.
Hade inte förlossningen startat spontant så hade vi en tid för igångsättning på tisdagen 6 september. Det hade jag bara berättat för min mamma. Tyckte det kändes så otroligt jobbigt för jag ville verkligen att det skulle komma igång av sig självt. Så jag förnekade det datumet lite och ville inte alls prata om det. Micke däremot tyckte det kändes fantastiskt att vi fått en tid för igångsättning. Då hade han helt plötsligt ett bäst före datum och kunde sätta punk för den jobbiga väntan.
Tänk så olika man kan känna. Många sa till mig innan är det inte dags att ta ut honom nu? Det är väl inte så bra att gå så här länge över tiden? Och det var lite tufft för mig att höra för visst ville jag hellre ha honom i min famn, men vägen dit ville jag skulle ske naturligt. Och jag ville lita på att kroppen visste vad den gjorde. Och så blev det som tur var Och återigen, är så glad över att vi fick världens bästa barnmorska och undersköterska på förlossningen. Det betyder så mycket för mig. Sen är en igångsättning inte alls fel, men jag ville verkligen att det skulle komma igång av sig självt.
Här klipper Micke navelsträngen Foto: Katharina
Finaste tavlan jag sett.
Där låg han på min mage, bara några minuter gammal. Micke skrev till alla syskonen som spänt väntade hemma. Alla blev så glada när de fick se sin lillebror. Engla-Freja skrev på en gång att han var så lik Adam, och det tyckte både jag och Micke med.
Tack kroppen för att du är stark, för att du orkat bära det finaste i livet. För att du gjort mig till mamma hela tolv gånger.
En helt vanlig kropp, en mammamage och en massa bristningar. Helt naturligt och det vackraste som finns. Nej magen försvinner kanske inte på en gång och det tar tid för kroppen att återhämta sig och det är helt okej. Jag känner inte alls någon stress över att komma i form och jag delar gärna med mig av verkligheten.
Eftersom jag har fått väldigt många barn så finns det en risk för större blödningar. Många tror att det blir lättare och lättre att föda ju fler barn man fått. Och det kanske är en utav de vanligaste förutfattade meningarna när det kommer just till mångföderskor. Det där har du gjort förut så det blir väl en lätt match! Men så behöver det inte alls vara, livmodern är en muskel och varje graviditet och förlossning får den jobba. Och det är säkert ingen hemlighet att kvinnans kropp får genomgå en ganska så tuff match när den ska föda barn så då kan man ju tänka sig att livmodern får jobba väldigt hårt också.
Inte nog med att livmodern ska hjälpa till att få ut bebisen, när bebisen sen är ute ska livmodern också orka dra ihop sig igen. Då kan man få något som heter eftervärkar. Det är väldigt individuellt hur man upplever dem. Men en sak är säker, för mig har dessa blivit värre för varje barn jag fått. De första barnen kände jag inte av några eftervärkar men efter barn fem så har det blivit värre.
Jag har också sedan barn fem fått mediciner efter förlossningen för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och för att jag inte heller ska blöda så mycket. I förebyggande syfte. För det är ju det som är risken om livmodern inte drar ihop sig som den ska. Medicinen jag fått är cytotec, den hjälper livmodern att dra ihop sig. Den här medicinen kan även användas för att sätta igång en förlossning eller vid missfall/abort. Jag har även fått oxytocin och även den hjälper till så att livmodern att dra ihop sig. Ett viktigt hormon efter förlossning är oxytocin, när barnet suger på bröstet utsöndras hormonet oxytocin hos mamman som gör att livmodern drar ihop sig ännu mer intensivt. Och ja det kan göra rejält ont, speciellt om man är omföderska.
Efter den här förlossningen så ville min barnmorska att jag skulle ta ännu en medicin för livmodern. Methergin, så här står det i fass: den har en starkt sammandragande effekt på livmoderns muskulatur. Jag behöver nog inte förklara något närmare. Så alla de där förutfattade meningarna om att mångföderskor lätt som en plätt föder barn kan vi väl bara ta hål på nu en gång för alla.
Och hur jag mått nu efteråt? Förutom att jag såklart är världens lyckligaste, jo jag har haft ont i magen. Väldigt ont i magen. Säkert på grund av alla mediciner. De tre första dygnen var fruktansvärda om jag ska vara helt ärlig. Så tacksam att det finns läkemedel som hjälper kroppen, men har nog aldrig varit med om den här smärtan efteråt.
Jag biter ihop, har hög smärttröskel och tar i stort sett aldrig smärtlindring men den här gången så var jag tvungen att be om värktabletter när vi var på återbesöket på bb-mottagningen. Barnmorskan jag fick träffa då var väldigt restriktiv med att be någon läkare skriva ut något starkare mot min värk. Hon kunde på sin höjd gå och hämta några citodon på förlossningen. Det ska räcka med panodil i några dagar. Jag orkade inte ta fajten, men sa att hon väldigt gärna fick hämta citodon. Jag är ju dessutom överkänslig för nästan allt och därför lite rädd för att prova andra alternativ. Citodon vet jag att jag tål. Barnmorskan gav mig i alla fall tabletter innan vi skulle åka, tyvärr så såg jag när jag kom hem att hon gett mig något helt annat så därför vågade jag inte ta det. Jag fick stå ut med smärtan helt enkelt.
Jösses hur svårt är det att ge en mamma lite smärtlindring första dygnen? Det är barn tolv, inte så konstigt att man har lite ont då kanske? Hur som, nu är jag över på ”andra sidan ” och det känns inte riktigt lika jobbigt i magen längre
Godaste smörgåsen man någonsin ätit är den efter att bebis kommit!
Jag ville åka hem så fort som möjligt, så länge bebis mådde bra. En gullig barnläkare kom strax efter lunch och undersökte vår lilla pojke. Han fick en ”okejstämpel” i rumpan och det var helt okej för oss med tidig hemgång.
Vikt 3430 gram och längd 50 cm
Strax efter att vi fick godkänd att åka hem blev det bråttom för förlossningen behövde ha rummet till en annan mamma som var på väg in.
Micke valde första outfiten, jag började nästan gråta när jag såg den där lilla mössan och koftan. Alla känslorna kommer över en på en och samma gång.
Jag längtade så mycket efter att få krama om barnen hemma. Oliver och hans flickvän var hemma hos oss och busade med syskonen. EmmyLou fyllde ju dessutom år och jag ville absolut fira henne, för det var ju hennes dag med.
Vi stannade till på sibylla på vägen hem och jag åt en grillad korv med mos. Det var sååå gott!
Väl hemma så stod alla barn och väntade. Glada och spända på att få träffa lillebror.
Livia började gråta av glädje. Är det verkligen våran bebis? Är det min lillebror? Sa hon flera gånger. Älskade barn!
Glädjetårar
Den här lilla gossen har många som älskar honom. Charlie och Colin började prata om vilket fotbollslag han skulle heja på. Och Adam sa att han skulle bli vårt nya fotbollsproffs. Tuvis och EmmyLou sa att han minsann skulle bli intresserad av blommor precis som mamma. Många planer
De stora grabbarna är minst lika kära i sin lillebror.
Och jag tror jag älskar ihjäl mig. Mina fina ungar! Tänk att dom är mina. Jag är så oerhört stolt över dem.
Äldst och minst
Alla syskonen har kramat på lillebror. Vilket välkomnande han har fått.
Idag har bebis hunnit bli en hel vecka gammal. Vi har under de här dagarna bara tagit det lugnt och lärt känna den här lilla killen. Jag har behövt landa, och inte haft energi för göra annat än att amma och lukta på den här underbaringen.
Jag vill passa på att skriva TACK för alla fina gratulationer. Ni är så himla rara och det betyder så mycket att ni vill skriva en rad eller två till oss Så tack från oss alla!
Kram / Madeleine
