Nere på tvåsiffrigt och snart inne i tredje trimestern. Herregud så fort det går, snart har vi våran redan så älskade dotter hos oss. Alla längtar och undrar hur hon kommer se ut och vem hon är.
I förrgår var vi på barnmorskebesök, det är så härligt att gå på dessa möten. Man kommer närmare på något sätt, och jag har dessutom fått en helt fantastisk barnmorska som heter Annika. Jag går dit med en väldigt bra känsla i kroppen och det känns bra.
Micke och Mathilde var med hos barnmorskan, det var första gången som Mathilde fick följa med. Hon tittade väldigt skeptiskt på Annika när hon kontrollerade mitt blodtryck och stack mig i fingret. Ännu mera skeptisk blev hon när magen skulle undersökas och jag fick lägga mig på britsen. Annika frågade om Mathilde ville komma närmare så hon kunde höra bebisens hjärtljud. Hon satt helt förstelnad i pappas knä, men Micke lyfte upp Mathilde och kom fram och när hjärtljuden började slå så vi alla kunde höra dom så bjöd Mathilde äntligen på ett leende
Hjärtljuden låg på 146 och allt såg bra ut. Av nyfikenhet så frågade jag om vi kunde jämföra kurvan med när jag väntade Mathilde. Jag håller mig inom min kurva men med Mathilde så var magen större och jag vägde mera.
Det här med vikt kan ju vara ett känsligt ämne. När jag skulle skriva in mig på mödravården så fick jag prata med en kvinna som enbart koncentrerade sig på att prata om vikt. Jag fick absolut inte gå upp ett kilo till tyckte hon, och hon berättade väldigt utförligt varför. Jag vet och förstår att man måste informera om detta såklart, men sättet hon valde att göra det på och det faktum att hon lade ner så mycket tid på det gjorde mig lite provocerad. Jag berättade för henne att jag väntade mitt elfte barn och att jag var helt införstådd med bmi och allt som kan påverka det. Men ändå så fortsatte hon och malde på om vikten. Jag kan ju ta det, det rinner av mig och jag lägger inte så mycket oro kring det. Men jag tänker på andra blivande mammor, kanske en förstföderska, någon som rent av kanske haft ätstörningar. Usch så osmakligt och opsykologiskt att prata så som hon gjorde. Jag tror man ska lägga fram sådan information väldigt försiktigt och fint. Man har ju ingen aning om vad den andra människan har för relation till sin vikt.
Jag har blivit ledsen och besviken ett par gånger i mitt liv när någon påpekat min vikt och utseende. Den ena gången var när jag skulle vara med och gå modevisning ihop med ett gäng andra kvinnor i Stockholm på Formex mässan. Jag hade blivit inbjuden och var så glad och pepp på att få vara med. Men någon vecka innan modevisningen så fick jag ett meddelade av den som arrangerande detta att det tyvärr inte fanns några plagg som passade min storlek. Jag var för tjock helt enkelt. Jag läste meddelandet om och om igen, och det gjorde mig så ledsen. När jag sedan såg på social media vilka de andra modellerna var så blev jag ännu mera ledsen. Det var kvinnor med som var större än mig. Faktum var att jag sen också fick höra att det hade pratats om både mig och andra under modevisningen. Om vårt utseende. Där och då bestämde jag mig för att aldrig mera ta åt mig när någon pratade om hur jag såg ut. De kände ju inte mig privat, de visste inte vem jag var, att basera någons personlighet på storleken är så vidrigt. Jag är ju den jag är, och jag ser ut som jag gör. Jag skulle aldrig träna för att försöka få en ”modellkropp” igen. Idag handlar det enbart om att få en stark och pigg kropp.
Den andra gången jag tog åt mig var när jag fick läsa meddelanden som en vän skrivit om mig. En vän som jag ansett vara en väldigt nära vän. Jag visste minsann hur man skulle fota för att få de rätta formerna att synas, jag var proffs på selfies osv. Men i verkligheten så var jag smällfet och det var milt uttryckt jämfört med det jag fick läsa. Det här var en vän som inte bara pratat om mitt utseende, det kom fram att hon pratat om hela min familj. Både jag och Micke stod som två frågetecken i köket när en annan gemensam vän till oss berättade detta. Man tror ju inte det är sant, tänk att vuxna människor kan bete sig såhär! Och de har barn dessutom! Här försöker vi lära våra barn sunda värderingar, och leva upp till dom själva. Det är inte alltid lätt, men kom igen att prata så illa om andra människor är förbaskat dumt och att dessutom trycka på en annans utseende och vikt är fruktansvärt oförskämt.
Det finns så mycket annat som är värre än hur man ser ut. Otäcka sjukdomar, svält och gud vet vad. Man ska vara glad och uppskatta det man har, små saker i livet som kanske känts obetydliga innan kan bli det viktigaste man haft när allt kommer omkring. Vi kan väl bara vara överens om att vikt och utseende ska respekteras, olika är bra.
EmmyLou undersöker lillasyster i magen. Tuva-Li skrattar och fantiserar om hur hon kommer se ut.
Rätt som det var så kände EmmyLou hur det var någon som sparkade därinne. Det är så magiskt att äntligen kunna känna de där sparkarna. Jag som var så rädd att jag inte skulle känna någonting för att moderkakan ligger i framvägg. Det har ju verkligen tagit sin tid, men nu känner jag tydligt och man kan se hur hon gör volter därinne.
Nästa vecka är vi med ny barnvagn. Jag längtar sååå galet mycket Kan ni gissa vilken det blev? Vi har även beställt nytt babyskydd som kommer nästa vecka.
Det enda som jag verkligen känner att vi måste skaffa till bebis nu är en sidosäng/vagga. Den jag haft till alla andra barn blir tyvärr för stor i vårt sovrum nu så jag måste hitta något som är lite mindre. Har sett att det finns sidosängar med hjul på, det skulle ju vara smidigt. Någon av er som har erfarenhet av bra sidosäng/vagga? Ni får gärna tipsa mig
Kram / Madeleine