Usch. Tanken har liksom slukat hela min tankeverksamhet. Tidigt inatt blev en tjej våldtagen här i motala av tre okända våldtäcksmän. Även på andra ställen runtom i sverigen har det rappoterats om våldtäcksbrott. Våldtäcksvågen sveper genom sverige. Sorgligt och otäckt.
Jag känner med dessa offer.
Jag var på väg hem en tidig sommarnatt, hade varit hos mitt ex. Lite salongsberusad beslöt jag mig för att ta en promenad hem. Det hade hunnit bli ljust och folk var på väg hem från krogen. Man hörde skratt i varje kvarter och underbart fågelkvitter. Ingen fara. Jag känner mig trygg i min stad, känner till de flesta gator så en promenad hem oroade mig inte.
Jag hade hyreshus omkring mig, och skulle ta en genväg över lasarettsområdet. Rätt som det var så kom det en mörhyad man cyklandes emot mig, lite vinglandes så körde han nästan på mig.
”Hoppsan”
Han hade tagit en grogg för mycket kom jag ihåg att jag tänkte. Inget mer med det, jag fortsatte gå hemåt. Han vänder och cyklar ännu en gång emot mig, men jag ignorerar honom. Men han ger sig inte.
”Vad vill du?”
Han hoppar då av cykeln och bryter på väldigt dålig svenska, jag hör knappt vad han säger. Han börjar knuffa på mig och till slut får han omkull mig i gräset. Jag får då panik. Och börjar skrika. Någon måste ju höra mig!? Någon måste ju reagera!? Men inte… Jag håller i min mobiltelefon och börjar slå den i huvudet på honom samtidigt som jag hoppas på att någon ska komma till undsättning. Jag lyckas ta mig loss och börjar springa på cykelbanan bort mot akutmott, för där finns det ju folk. Mannen hoppar då upp på cykeln och börjar cykla efter mig. Aldrig har jag nog varit så rädd. Jag vet att jag hör att han skriker…
”Jävla rasist hora”
Jag fortsätter att springa. Och till min trygghet så möter jag då en förbipasserande kille som även han var på väg hem.
”Hjälp, han försöker våldta mig”
Mannen på cykel vänder då men fortsätter att gapa. Killen jag mötte börjar springa efter mannen…
”Nej lämna mig INTE”
Jag skakade, fick knappt fram ord men vi ringde polisen som kom omgående. Jag fick lämna signalament och göra en anmälan. Polisen började leta i området men till ingen nytta, mannen var försvunnen. Tankarna om vad som kunde hänt återkom gång på gång. Usch! Brottsofferjouren ringde några dagar efter och vi pratade igenom hänelsen. Det var viktigt att prata om det. Men det enda jag kunde tänka på var den här killen jag mötte… Han var ju min hjälte, vad hade hänt om inte han hade dykt upp?
Tiden gick och jag försökte glömma. Och det gjorde jag väl så småningom. Men så en dag när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret så stod han där ute, killen, min hjälte! Han pratade med en av mina grannar. Jag blev helt förstelnad, alla tankar dök upp igen. Fick inte fram ett ord mindre en handling. Jag kontaktade senare grannen som jag känner och frågade vem han pratade med, och det visade sig att det var en gammal bekant till honom sen länge. Jag berättade om vad som hade hänt några veckor tidigare och fick genom grannen kontakt med killen. Och jag ville nog bara säga tack, tack för att du gick förbi precis när jag behövde det.
Världen är bra liten ibland och tur är väl det för annars hade jag antagligen aldrig träffat den här killen igen.
Så TACK Mange, jag är dig evigt tacksam!!!