Tänkte på en sak häromdagen. Hur ska man förhålla sig till att andra skäller på ens barn? När går gränsen för att säga till andras barn? För många känns det nog kanske lite som ”mina barn och andras skitungar”!? Det är ju helt olika vad man tycker som förälder eller tycker även fast man inte är förälder. Man uppfostrar sina barn olika. Jag har aldrig varit med om att någon främling kommit fram och sagt till mina barn. Vet inte hur jag skulle reagera heller?
Min mamma berättade för mig att det kom fram en dam till min bror när de var och handlade. Det här var långt innan jag föddes. De var och handlade och min bror envisades med att han ville ha något i affären. Min mamma sa nej och han fick ett mindre utbrott. Han gapade och skrek, men mamma var bestämd och fortsatte sitt handlande. Då kom det fram en dam som tyckte sååå synd om min bror dessutom så tyckte hon nog att han uppförde sig lite pinsamt? Nåväl damen löste det hela med att ge min bror pengar till att köpa det här som han så gärna ville ha bara för att få tyst på honom.
Men va? Det är i min värld helt overkligt, så gör man inte! Sen kan det vara andra som inte tycker ”synd” om dessa ”gapiga” barnen och ger dom en mindre utskällning. Jag vet inte vilket som är värst?
De behöver inte vara främlingar. Hur okej är det när ens vän ryter i åt ens barn? Något som de inte tycker är okej kanske jag inte reagerar så mycket över. Är det då okej för den här vännen att säga till mina barn?
Bara lite nyfiken på hur andra tänker om det här?