Satt härom dagen och slösurfade i brist på energi. Stötte på något som tog musten ur mig totalt, LÄS. Det handlar om den lilla familjen som miste sin son Victor bara 1.5 år gammal. Kan inte ens fantisera om hur det måste kännas att förlora sitt barn. Och för mig som har lilla Adam i samma ålder, och som dessutom inte mår så bra just nu av någon oförklarlig anledning så ligger historien om lilla Victor mig väldigt nära. För det blir ju faktiskt omedvetet så att man kopplar ihop saker och ting i livet.
Tittar på min lilla prins som sitter på golvet i vardagsrummet och leker med sina bollar, så bekymmerslös och glad för det lilla. Min underbara lilla Adam… Han är så klok den lilla pojken, precis som om han vet på något sätt att vi oroar oss för honom. När han mår dåligt så kramar han om oss och klappar oss på kinden, precis som om ”var inte rädd lilla mamma”. Vilken kärlek…
Och så tänker jag på den lilla pojken som lämnat jordlivet för en plats hos änglarna. Usch det värker i själen. Mina tankar går till er – den starkaste stjärnan