Mitt i allt!

Jag har tänkt mycket på hur jag ska skriva det här, för livet pågår ju samtidigt. Mitt i allt. Det är inte heller lätt att sätta ord på alla känslor. Ibland vet jag ju knappt själv hur jag känner, så hur ska jag lyckas förklara det i text? Men jag ska försöka, det finns väl inga rätt eller fel.

Vi står i köket och lagar middag. Barnen springer runt, någon bråkar, någon skrattar. Och i just den stunden så tänker jag inte på det. Inte på sjukdomen. Inte på beskedet. Inte på allt det där tunga. Det är bara vi. Och allt är som vanligt.

Eller när vi står vid fotbollsplanen. Fryser lite, hejar, packar väskor, kör fram och tillbaka. Fyller dagarna med saker som alltid har varit vårt liv. Eller hemma i trädgården, när solen tittar fram och allt känns åter igen som vanligt. Och jag märker hur viktigt det är, att få de stunderna där huvudet får vila. Men lika snabbt kan det vända. En tanke, en känsla, och så är man där igen i allt det som är svårt.

Jag har varit nära cancer tidigare. Min pappa. Min bästa kompis. Min mamma. Och nu, ännu närmare. Det kväver mig stundtals. Det är nästan som man hamnar i ett inre krig.

Vi fick för ett tag sedan svar på Mickes PAD-prov som togs i samband med hans operation.Det är hudcancer, typ 3. Det betyder att det är en högaggressiv typ. Det gör ont att skriva.

Men är det något jag håller fast vid så är det vad läkaren sa – att hon tror att de fått bort allt. Och det är där jag försöker stanna. I att våga tro på det. Det är en ”snäll” form av cancer om man nu kan uttrycka sig så, även om den är högaggressiv.

Även om den är ”snäll” så känns det verkligen som att man lägger livet i någon annans händer. Och då måste man ju nästan välja att lita på det som sägs. Även om det känns skört.

Oavsett så har jag förstått att man måste få känna allt. Inte bara vara stark. Jag behöver få bli ledsen. Få älta. Få tänka för mycket ibland. För annars tar det bara en annan väg. Och något som varit svårare än jag trodde, är tiden efter allt detta.

Ni vet att inte bli uppfångad. Att ingen riktigt frågar hur man mår. Att inget stöd liksom erbjuds. Och samtidigt ska man själv vara den som är uppmärksam. Hålla koll. Reagera. Vara vaksam. Det är ett stort ansvar. När man knappt orkar bära sina egna tankar vissa dagar. Och jag märker hur svårt det är att be om hjälp också. Att ens veta vart man ska vända sig. Eller att formulera vad man behöver.

Jag hade önskat att någon bara tog en i handen lite där. Och mitt i allt det här så finns också en så stark vilja i mig. Att göra något för Micke. Att ge honom andrum. Att få ta bort allt det tunga, om så bara för en stund. Men verkligheten är vad den är just nu. Sjukskrivningar. Vardag. Allt som måste fungera. Och det är inte så enkelt. Så istället försöker jag göra det jag kan, här och nu. Hålla hans hand lite längre. Stanna upp i stunderna. Vara nära. Någon gång hoppas jag kunna överraska honom med en resa till Skottland, eller kanske en upplevelse till Emirates Stadium och hans älskade Arsenal.

Det har under en tid varit som en bergochdalbana. Jag inser att mina rader kan låta som sista refrängen på en sorglig ballad. Och det är inte heller min mening, för vi har fina dagar. Skrattar. Lever. Fått positiva besked. Nu ska kroppen scannas på flera olika ställen, minsta lilla avvikelse ska undersökas.

Micke är ofta stark, och frågar någon hur han mår så svarar han alltid att det är bra. Ett standard svar, för att man inte vill vara till besvär, eller bara för att man kanske inte vill prata om det som är lite tufft. Eller för att det känns okej precis då. Och vet ni, jag tycker det är helt okej också. Samtidigt tycker han det är helt okej att normalisera krisen vi befinner oss i. Vi pratar om det, delar med oss för att det känns rätt för oss.

Micke ❤️ Vi gör det här tillsammans. Och det är det viktigaste av allt. Jag är så stolt över dig. Och mitt i allt, så väljer jag ändå att se framåt. Inte för att det är enkelt. Utan för att det är nödvändigt. Att tro på att det finns fler dagar. Fler skratt. Fler helt vanliga stunder i köket, på fotbollsplanen, i trädgården. Och kanske är det just de som bär oss mest just nu…

Ta hand om er, och kramas mycket!