Älskade lilla pluttbebis. Helt ovetandes om vad som händer i världen runtomkring ♥ Mina tankar går till alla berövade och drabbade människor i London efter det hemska som hänt där. Ibland önskade man att man bara kunde ligga i en vagn och inte veta något. Man blir ju fasen mörkrädd över vart all denna terror kommer ta oss i framtiden. Orolig, rädd och ledsen. Varför!? Det är så sjukt, galet och hemskt. Jag är helt säkert på att dessa människor på något sätt blivit hjärntvättade från början, de blir förstörda som människor.
Och tyvärr, den kärlek som vi andra friska människor försöker sprida och vinna denna kamp med räcker inte till. Hur många oskyldiga liv ska behöva släckas innan man agerar hårdare och tuffare? Nej jag vet inte konkret vad man ska kunna göra och jag väljer att inte ge mig in i några djupare diskussioner just nu. Jag vägrar att tystas ner, jag är inte sådan som person, men nu är jag inte i form för att dela med mig av åsikter. Det är väldigt lätt att missförstås, eller att bli dömd.
Istället lägger jag min energi på mina barn och min familj. Kramar de lite hårdare och lite mer. Är tacksam för det jag har som betyder mer än något annat. Samtidigt undrar jag ibland om jag kommer fixa det. All den oron man bär på för ens barns skull. Förstår ni hur jag tänker? Klart man måste vara stark, andra fixar det ju så då kan väl jag med göra det. Men man kan ju som mamma ha väldigt starka moderskänslor, och kanske ännu starkare som relativt nybliven mamma. Och när det händer hemskheter runtomkring så blir de på något sätt ännu starkare tycker jag.
Jag försökte förklara det här för Micke häromdagen. Han kan inte förstå att jag ibland inte kan sova så bra trots att bebis sover på natten (och alla andra barn med för den delen). Men man är lite som kattmamma, som vaktar sina ungar. Ligger och tittar, lyssnar och pillar lite för att försäkra sig om att hon eller han andas. Alla nyblivna mammor känner såhär mer eller mindre. Du vet när Elsa fick kattungar, när vi lyfte upp ungarna och Elsa blev som tokig. Hoppade upp ur sin lilla koja och hämtade ungarna i nackskinnet och lade tillbaka dom i sin trygga vrå. Lite så känner jag just nu, fast med olika orosmoment. Två av dom där ungarna som nyss var små börjar nu bli stora och påväg ut i det tuffa vuxenlivet, att ta dom i nackskinnet funkar inte längre. Nu kan inte mamma skydda dom som innan. Och den minsta så liten, bara några veckor och hon kan inte säga vad hon vill eller känner. De där emellan har också sina utmaningar på ett eller andra sätt som får en mamma att hela tiden vilja hålla ett öga öppet.
Japp en del brukar säga att de blir gråhåriga av allt eländigt men jag kommer väl bli flintskallig efter mina tio kiddos hehehe 🙂
Hon ser så stor ut lilla räkan. I vissa kläder har vi gått upp i storlek 62 nu, men i byxor så kan hon fortfarande ha 56. Pratade med min vännina Sandra häromdagen, vi har ju fått våra två sista barn samtidigt och följts åt i våra graviditeter. Men Madde så mycket som Mathilde-Isabelle väger nu, vägde August när han föddes! Okej hon är inte så stor då, men åtta veckor har gått så himla snabbt och hon känns så himla stor mot vad hon var alldeles nyss.
Vi hade farmor och farfar på besök idag idag. Farmor sa detsamma, hon ser så stor ut på kort men hon är ju inte alls så stor som man kan tro. Men hon är väldigt med sig 🙂
Mathilde ser så himla fisförnäm ut så, mallig över att ligga i farmors famn. Och dessa fina virkade dregglisar, de är så himla bra och användbara. Oerhört glad över att vi fick dom av gulliga Eva som gjorde dom till oss, tack snälla igen ♥
Tuva-Li var extra glad över farmor och farfars besök för hon fick nämligen presenter och god fika. Inte dåligt att få hela tre kalas när man fyller 5 år.
Sen blev det kramkalas när det blev dags för dom att åka hem till Linköping igen.
Snart ska vi fika på rabarberpaj, det verkar som om det är flera som ätit just det idag med tanke på flödet i sociala medier. Jag testade ett nytt recept, återkommer med det om det blir tummen upp 🙂
Kram / Madeleine