Jag minns det som igår. Det är snart ett år sedan Adam insjuknade i mystiska frånvaroattacker. Det som började med ett Adam satte i halsen men som visade sig vara något helt annat. Läs HÄR en fredag den 13e jag sent kommer att glömma.
Usch vilken hemskt jobbig tid. Jag gravid med tvillingarna och allt med Adam som snurrade. Grät mig till sömns varje kväll, och alltid rädd för vad morgondagen hade att bjuda på. Och tanken på att jag faktiskt räddade livet på min lilla Adam börjar sjunka in. Hade jag inte agerat så hade han kanske inte funnits här idag eller han hade inte det. Jag kommer ihåg hur ambulanspersonalen pratade med mig och förklarde min insats, men jag fattade inte då. Inte förens nu egentligen, jag har räddat livet på Adam.
Adam mår idag bra. Vill inte säga något (för då kommer väl skiten tillbaka) men han är lika pigg som vilken annan tvååring som helst. Kanske lite mera försiktig.
Åhhh mammas hjärta JAG ÄLSKAR DIG…
