När ska man skaffa barn? När är tiden rätt? Och hur gör man när ens partner inte vill ha flera barn?
För mig har aldrig den första frågan riktigt dykt upp. Jag skulle bli mamma och så var det bara. Jag var i början av sjunde månaden och fick istället förbereda mig för det faktum att jag skulle bli förälder. Var det fel? Nej jag kommer aldrig känna att det var fel, men hade någon frågat mig då just i den stunden innan jag visste att jag var gravid så skulle jag nog svarat att jag var alldeles för ung och inte alls kunde tänka mig att bli förälder då.
Men jag älskade honom från första stund och mitt liv kunde inte kännas mer perfekt som den dagen när jag fick upp min lilla lilla pojke på bröstet. Var det lätt? Att bli mamma eller pappa är aldrig lätt även om rollen känns som en självklarhet. Jag var konstant trött, jag förlorade vänner, jag blev isolerad och jag tappade mig själv ibland kändes det som. Jag kämpade för att ha en plan med mitt liv. Ett liv som jag inte riktigt hann börja leva. Vanligast är att man går hem på en mammaledighet och njuter av att blivit mamma innan man går tillbaka till arbetslivet igen. Jag hade inget jobb, utan fick istället plugga undertiden jag var hemma med min bebis för att i framtiden kunna få ett jobb. Om förutsättningen finns innan man bestämmer sig för att blir förälder så går allt så mycket enklare.
När vet man att det är rätt då? En del har ju en plan redan från början. En traditionell plan. Plugga, jobba, resa, köpa hus, köpa Volvo och skaffa hund för att sen skaffa barn. Det är en bra plan, och känns det rätt att följa den så är det ännu bättre. Men det finns inget som säger att just den planen är rätt! Ibland kan man nog inte riktigt veta när det är rätt och inte. Och ibland kanske det känns rätt och man väljer att skaffa barn och under graviditeten så börjar man tvivla. Det är inte konstigt, är man förstagångsförälder så vet man ju inte vad man har att vänta. Oavsett alla dessa tankar och känslor så älskar man ju sitt barn och jag kan lova att trots alla olika motgångar så finns det något i en som känner att det är värt det. Man inser att att man är en förälder när man jublar över små saker i vardagen. Att få sova en hel natt, när bebis får sin första tand, första leendet och alla andra små små framsteg som får livet att välla över av lycka. Och ända upp i de senare tonåren så blir alla nya äventyr en lycka för oss föräldrar när det går bra.
När man vill ha flera barn och syskon då? Att se en syskonkärlek växa fram kan vara det finaste jag vet. Omtanken, värmen och kärleken. Att mamma och pappa sedan får börja om med sömnlösa nätter, blöjbyten och andra bestyr kan vara nog så jobbigt om man redan har en liten att at hand om. Men man hittar sitt sätt, man kommer in i en vardag som funkar och man har landat i föräldrarrollen sedan tidigare och det går kanske lite enklare. För mig kändes barn nummer två som en enkel match, till en början! Men det blev tufft och ibland ville jag slita mitt hår för att få ihop livet. En fas värre en den andra. När barn nummer tre kom så var det helt annorlunda. Jag var lugn i mig själv och det flöt på från början. Någon annan kanske inte alls håller med? Det är såklart olika för alla.
Jag fick en fråga häromdagen, min partner vill inte ha flera barn, vad ska jag göra? En stor fråga, ett dilemma om man inte känner detsamma. Man måste lyssna på varandra. Lägger man sedan ner värderingar i önskningar som är väldigt lätt att man gör när man vill olika saker så blir konflikten kanske ännu mera långvarig och utdragen. Ett barn är ett stort beslut och ett stort ansvar. Jag tycker man ska prata om det, inte stänga några dörrar på en gång. Ibland kanske man måste få tid på sig, känna, tänka och bara få vara. Kan man inte sen komma fram till något så finns det ju ett problem. Önskan kanske är så stor att kärleken inte håller.
Vad gör man egentligen när den ena partnern vill ha flera barn men inte den andra?
EmmyLou ♥