10-02-20 man gick ut med klass 2 varning. Det skulle bli ett riktigt busväder tydligen. Och det blev det minst sagt. Inte på flera år hade man fått så mycket snö. Mamma ringer och är orolig.
”Du har väl inte ont?”
”Neeejdå”
”För det skulle inte förvåna mig om du skulle få värkar i detta oväder”
Men jo jag kände mig lite halvknepig i kroppen. Precis som om något var på gång, men det sa jag inte till lilla mamma. Hon ska inte behöva oroa sig i onödan. Micke fantiserade med tanken om det faktiskt skulle hoppa igång, vad skulle vi då göra? Skulle man våga sätta sig i bilen och åka ända till Linköping, det är ju trots allt några mil. För att lugna tanken så gick han ut för att skotta snö, OM det skulle bli akut så gäller det att man är väl förberedd.
I flera timmar kämpade han med den förgrömmade snön.
Det hade lugnat sig lite i kroppen och vi somnade gott på kvällen. Dagen därpå var det något inom mig som sa att Micke skulle gå ut på parkeringen och kolla över parkeringen där våran bil står. Och mycket väl så var jobbet ogjort. Och tyvärr så hade någon mindre begåvad människa valt att lägga en STOR snöhög med sin traktor precis framför utfarten. Gahhh!!!! Jaja de hade väl bara tänkt att lägga högen där tills de var tillbaka från lunch eller nått? Säkert! Det kom aldrig någon och tog bort högen. Suck! ´Vi började bli lite stressade faktiskt. Micke började skotta och jag fick passa upp med varma drycker mellan varven. Efter ca 3 timmar så kom det ut en granne och började hjälpa till. Han fick ju inte ut sin bil från parkeringen heller. Efter många timmars slit så blev de klara sent på eftermiddagen. Och tur var väl det.
Klockan var 20.15 och kroppen började ge mig aningar om att något var på gång. En liten blödning. Pratade med en väninna i telefon, hon tyckte kanske att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom. Men nää, jag hade ju inte ont, bara en annorlunda känsla i kroppen. 20.30 ringer jag förlossningen. Förklarar vad jag känner och att jag haft en liten blödning. De tycker ändå att vi ska komma in för en koll. Jaha det är väl lika bäst då, motvilligt.
Men tur var väl det. För när vi packat ihop oss och tagit på barnen så fick jag värkar. Eh, förvärkar tänkte jag. Men när Micke såg på mig att det började göra riktigt ont så förstod han att det var på riktigt. Frågan är om jag fatta det? Micke blev aningen stressad medans jag bara ville ta det lugnt. Vi var framme i Linköping 21.45. Mickes bror och mamma mötte upp oss utanför förlossningingången för överlämnande av barn.
”Har du ont?”
”Ont? Det känns som jag ska skita ut en stol på tvären!!!”
Trevlig personal mötte upp oss på avd. Och jag informerade VÄLDIGT tydligt om att jag INTE tycker om nålstick. Låter kanske fånigt men jag krävde bedövningssalva emla innan de minsann skulle få sätta någon kanyl på mig. Men det ville de inte ge mig. De ville ha en kanyl på plats direkt, men bedövningsspray kunde de erbjuda. Men det var ju synd att den inte funka då. Och nu ska jag bara HA emla!!! Och det fick jag 🙂 När klockan var 23.30 hade de nu lyckats sätta denna kanyl och jag hade hunnit öppna mig 8 cm.
Jag ringer mamma och beklagar mig. Barnmorskan tycker att det börjar bli dags för en ny kurva och för läkaren att komma in och göra ett ultraljud. Men jag vill INTE lägga mig ner. AJ! Har inget val de beordrar mig. Smärtan är enorm och jag ångrar mig, JAG VILL HA ETT SNITT! Försent.
”Prova lustgasen?”
Hm… jag gör väl det då trots att jag inte är så förtjust i det. Och av erfarenhet så yrar jag bara omkring om allt möjligt av gasen. Och det gjorde jag kan man säga :-S
För in kommer förlossningsläkaren, självaste ”Jean-Banan” och piercad i tungan var han med.
”Fyyy Faaaaaaaaaan”
Rummet fylldes av skratt, och Micke höll på att skämmas ihjäl. Som sagt en blandning av oro, smärta och mycket lustgas och det blev riktigt bra. Med fortsatt svammel och minst sagt pinsamma Jean-Banan-kommentarer så föds nu gossebarnet nr 1 23.56 i säte. Och det var inte värre än någon annan förlossning, nästan tvärtom faktiskt. Och jag fortsätter att svammla, men snart så hänger huvudet med igen. Och jösses så liten han var. Så perfekt och så vacker min lilla lilla pojke. Barnläkarna stod beredda och tog nu över för att titta kontrollera att han mådde bra.
Och nu då?
Nu var det bara att vänta. Tvilling nr 2 skulle nu komma. Inga värkar, kände egentligen ingenting. De kopplar på mig lite värkstimulerande dropp nästan omgående. ”Jean-Banan” tittar hela tiden med ultraljud hur den lille där inne mår. Så kommer en hand ut. Sen går det fort.
”Ge henne lustgasen”
Och det som hände efter det har jag bara vaga minnen av.
”Vi kan inte vänta längre nu”
Man gör en extraktion på fot som det då fint heter. Hjärtljuden blev allt svagare och jag hade fortfarande inga värkar. Så ”Jean-Banan” fick kavla upp ärmarna och bokstavligen plocka ut lillprinsen. Sådär som man har sätt att de gör på kossorna, milt förklarat (googla annars). Det var en fruktansvärd smärta, något som inte går att förklara. Som tur var så gick det väldigt snabbt. Men jag var helt omtöcknad och kunde inte få upp ögonen. De sprang ut till barnläkarna, och samtidigt började jag komma tillbaka. Äntligen var det över. Jag hade klarat det. Och jag var otroligt lycklig, tårarna kom. Och jag vet inte hur många gånger jag tackade personalen för allt stöd. Lillprinsen mådde under omständigheterna mycket bra. Och nu kom de in med honom igen. Och denna lilla gosse ännu mindre. Men lika bedårande och vacker som sin bror. Lyckan var total.
Personalen tyckte att det hade varit en jätte bra förlossning och de var mycket roade av att gossarna faktiskt fått varsin födelsedag. 23.56 och 00.04 8 minuter mellan. Vad är oddsen?
Jag hoppade in i duschen. Ringde till alla stolta syskon och bara njöt av att få ligga och titta på de små underverken. Efter ca en timma så kom det personal från neonatal-avd och hämtade oss. Eftersom gossarna var lite små och hade svårt att behålla värmen så fick det nu bli att flytta upp dit. Där kopplade man upp dom på en apparat som hela tiden hade koll på hur de syresatte sig och hur hjärtat slog. Allt var bara bra.
Efter ett påslag av adrenalin så kom också morgonen…
Många nyfikna besökare ville komma och titta. Syskon, mormor, farmor etc. Och under dagen så ramla dom in. Engla-Freja blev överlycklig, hennes efterlängtade bebisar var äntligen här!
Nu var ju bara frågan när vi skulle få åka hem? Hade det inte varit för grabbarna så skulle jag kunnat tänka mig att åka hem direkt. Jag vantrivs verkligen med att bo på sjukhus. Vi inväntar ronden och läkare som bestämmer. Eftersom de hade lite låg temp och faktiskt är prematur så ville man att vi skulle stanna till ialla fall torsdag eller fredag. Bara att stålsätta sig för sjukhusmiljön alltså. Men jag ska inte klaga, personalen på neo-avd i Linköping har varit underbara. Sen finns det ju alltid folk man inte går ihop med, men så är det ju med allt. Vi trivdes superbra. Vi fick två nätter då nattpersonalen kom in och hämta grabbarna, och herreguud så skönt det var att få sova. Tack så JÄTTE mycket. Jag fick även stöd i ammningen. Jag har ju inga problem med att amma eftersom jag tidigare gjort det utan problem, men när man helt plötsligt ska dubbelamma så är det inte längre så lätt. Och man vill ju hemskt gärna att grabbarna ska vakna samtidigt, för att synka tiderna för matning etc. Så det fick jag hjälp och tips med, tack!
Själv var jag inskriven på special-BB avd 15 som ligger brevid neonatalen. Kändes ärligt talat helt onödigt. Jag kände mig bara i vägen, eller åt andra hållet osynlig. På kvällarna kom det någon från avd som presenterade sig, men annars var det inte mera än så. Ingen kom på morgonen eller på dagen. Och när vi gick bort till avd köket så tittade personalen på mig precis som om de inte visste vem det var som åt upp deras mat. Nja det kunde skötas bättre. Man pratar om att omsorgen efter en förlossning är så viktigt. Men här fanns det ingen omsorg alls kände jag. Tråkigt.
Men vi blev glatt överaskade när ”Jean-Banan” kom på besök. Tydligen så hade denna förlossning satt spår. Han sa att han ALDRIG skulle glömma det. Så mycket skratt och humor hade han aldrig varit med om. Och det roliga att grabbarna fick varsin födelsedag gjorde det hela ännu mer udda. Och för att inte glömma det faktum att han räddade lillens liv när han ”knölat” in sig i magen. Vilken kille alltså ”fyy faaan” 😉
Jag är otroligt glad och lycklig över att allt gått så bra, och denna upplevelse var något över det vanliga. Att vänta barn har både sina ljusa och mörka stunder, och en förlossning kan både vara traumatisk eller helt underbar. Att sedan få sin lilla lilla mini-människa upp på bröstet är bara så härligt. Den kärleken man genast känner är så stark och ärlig. Jag har fått tvillingar och känslan overklig.
Lite avskalade från omvärlden är nu hela familjen äntligen hemma. Och nu ska vi bara ta hand om varandra och lära känna dessa små underbara underverk…
Tackar alla för fina gratulationer!