Igår var vi varit på överburenhetskontroll på BB mottagningen i Linköping. Det känns så otroligt skönt skönt att ha det gjort, för jag har varit lite nervös inför det dagarna innan. På morgonen när jag vaknade så kände jag konstigt nog ett inre lugn.
Micke däremot känner sig stressad och konstant trött. Tycker så synd om honom ändå. Det är väl så psykiskt utmattande för honom att stå bredvid och varken veta eller känna något. Han frågar mig ofta hur jag mår? Om det trycker det på? Eller om det gör det ont?
Ibland får jag värkar, fortfarande förvärkar och då är ju ändå förhoppningen att det kanske kan vara startskottet för att det faktiskt är på gång. Vi trodde ju absolut att bebisen skulle gjort entre vid här laget, men föga vet man alldeles för lite i dessa situationer. Bebisen kommer när den är ”klar”. Annars får man hjälpa den på traven.
Efter besöket hos barnmorskan så känner jag mig ändå väldigt mycket lugnare och jag tror Micke känner detsamma. Vi pratade i bilen på väg hem från Linköping och vi båda var överens om att ta dagarna som de kommer och försöka se det positiva, inom några dagar kommer vi ha våran son i armarna. Det är bara dagar bort nu
När man gör en överburenhetskontroll så börjar man med att göra en ctg-kurva för att få lite mera överblick över hur bebisen mår där inne i magen. Då kan barnmorska och läkare följa hjärtljuden och skulle det vara något avvikande så kan man fånga upp det. De kollar också hur mamman syresätter sig och tar ett blodtryck. En supergullig undersköterska tog emot oss och kopplade upp oss.
Just vid den här tidpunkten på dygnet så har våran lilla kille en av sina mest aktiva period på dygnet Och det syntes både från utsidan och på ctg-kurvan. Vi fick jaga honom lite för att kunna mäta hjärtljuden men till slut fick vi lite bra data som barnmorskan var nöjd med. Jag blir så full av skratt för när vi gjorde det absolut första ultraljudet hos fina Marie så visade han redan då att han var en aktiv liten, fotbollsspelare? Hon skrattade och sa tror aldrig jag varit med om en bebis som är så aktiv! Så redan innan han valt att komma ut så kan man ju ana lite av hans personlighet Han är så tydlig i sitt mönster.
Allt såg bra ut och barnmorskan var väldigt nöjd över att vi hade en sådan aktiv liten kille där inne i magen. På den nedre delen av skärmen, alltså kurvan längst ner kan man läsa av om man har eventuella värkar. Jag fick några små förvärkar som man kan se på bilden. Kändes knappt något, eller inte smärta på det sättet. Är mera som ett litet obehagligt tryck neråt.
Efter ctg-kurvan så blev det dags för ultraljud. Då vill barnmorskan försäkra sig om att huvudet ligger nedåt och att det finns tillräckligt med vatten i magen. Ännu en gång så fick vi bekräftat att han är en liten busunge Det är visserligen trångt för honom där inne i magen nu, men eftersom jag fått så många barn så finns det ändå lite mera spelutrymme för honom att röra sig på. Och visst sjutton sparkade han och vevade med sina armar. Allt för att inte visa det barnmorskan ville titta närmare på. Han har uppenbart humor killen
Men barnmorskan gav sig inte minsann och till slut var hon nöjd med alla mått och undersökningar. Det jag var mest orolig för var om det finns tillräckligt med vatten i magen. Jag upplever nämligen att magen känns mindre på något sätt. Och hon letade länge (tyckte jag) efter fickor med vatten och då hann jag bli orolig både en och två gånger. Men till så hittade hon det hon letade efter och jag kunde dra en lättnadens suck.
Allt såg bra ut Han ligger med huvudet nedåt, väldigt långt ner. Barnmorskan fick så fina bilder, det trots att han är så stor för det är inte lika lätt att få tydliga bilder på bebisen i magen när bebisen är så stor. Både jag och Micke blev lite rörda när vi såg hans lilla ansikte. Barnmorskan var så snäll och skrev ut en liten bild så vi kunde visa syskonen hemma.
Efter ultraljudet så gjorde vi en vagninal undersökning. Sist var jag öppen 4 cm, och igår hade det hänt ännu mera. 5 cm!!! Så nu är det ”bara” hälften kvar. Heja kroppen! Och heja bebis! Vi gjorde en liten hinnsvepning och hoppas att det kanske kan stimulera att värkarbetet hoppar igång. Jag har ju ändå känt lite mera sista dagarna så kanske kanske vill han komma snart. Om inte så får vi lägga in en vräkning men jag hoppas så in i sjutton att vi ska slippa det. Men om det blir så då är nog tanken att de tar hål på hinnorna så vattnet går. Jag försöker att inte tänka så mycket på det för den tanken är lite jobbig då jag helst vill att kroppen ska sköta det själv.
Den gången, den enda gången jag faktiskt gått över tiden precis så här var när jag väntade EmmyLou. Hon var beräknad att komma 25 augusti men kom 5 september. Då var vi på förlossningen två gånger för att de skulle sätta igång mig. Men allt inom mig sa nej och jag valde att åka hem istället. Det var tufft, men efteråt var jag så glad att jag lyssnade på min kropp och valde att vänta ut det för till slut kom hon ändå av sig själv Den här killen var beräknad till 24 augusti och följer han sin storasysters mönster så kanske han kommer imorgon på söndag då? Som också är Adams födelsedag Tänk att jag alltid lyckas pricka in dagarna efter varandra. Vi har 6 barn som har födelsedagarna efter varandra, vi får se om trenden fortsätter.
Men för att sammanfatta allt. Det känns väldigt fint och tryggt att få komma på en överburenhetskontroll. Och jag känner mig mycket lugnare inombords. Så glad att vården ger blivande mammor som gått över tiden denna möjlighet.
Och till dig som kanske är i samma sits som mig och känner dig orolig och nervös inför en sådan här kontroll så hoppas jag att dessa rader kanske kan inbringa något slags lugn
Vi firade vårt besök med god mat på kvällen när vi kom hem. Potatisgratäng, kött rosepepparsås och en stor sallad med fetaost. Blev en fin mysig kväll.
Idag spelar Colin och Charlie fotbollsmatch, en match hemma och en match borta. Vi får se om vi delar upp oss eller hur vi gör. Colin har redan åkt på samling så nu är det bäst att jag tar tag i dagen.
Kram / Madeleine