Måndag. Otroligt skönt att både ”Idolfredagen” och ”Fredrik och Filip söndagen” passerat. För just fredagar och söndagar känns som olycksdagar för familjen Ilmrud. Man liksom undviker vissa associerande saker som man förknippar med Adams mystiska ”attacker”.
Och mina ickebloggande dagar är väl ursäktade?
Har haft fullt upp med att vara en överbeskyddande fetpreggo morsa. Usch humöret är inte det bästa när man inte kunnat sova ordentligt på ett par veckor. Varje gång jag försöker lägga mig så blir jag uppstressad av att ligga och anstränga mig, bara för att höra Adams andetag.
Något som är övergående?
Såklart det är, men just nu är det bara väldigt tufft. Och jag i min situation, mår inte sådär superbra. Börjar bli ganska tungt nu.
Dock hänger ovissheten kvar som ett mörkt moln över oss. Fortfarande vet vi inte vad Adam drabbats av. Flera tester ska utföras, och så länge så ska vi helt enkelt leva som vanligt och inte oro oss så mycket. Javisst, det är ju väldigt lätt, jag-är inget-nervvrak-jag-lovar! Och man känner ju sitt barn bäst, och trots att läkarna säger att Adam verkar helt normal mellan ”attackerna” så märker vi att något inte stämmer. Han är inte sig själv helt enkelt.
Men vi kämpar på och hoppas att detta är något som försvinner lika fort som det kom.
Och TACK alla ni som hört av sig, alla era tankar värmer. Det är i tider som dessa som man verkligen vet vilka som är ens riktiga vänner. Tack.