En ganska lugn vecka har passerat. Och när man minst anar så bryts tryggheten ner.
Adam som satte i halsen och blev medvetslös fredagen den 13e, har åter igen skapat oro hos familjen. Vi hade precis käkat kvällsmat, pappa plockade undan disken och jag… vet inte vad jag gjorde men jag grejade väl med något? Barnen lekte och var glada, allt var som vanligt. Adam kommer fram till mig och sträcker upp armarna och ser likblek ut, varav hans läppar börjar ändra färg. Panik, inte igen! Jag tar upp Adam, ”skakar” om honom, men han blir bara mer och mer slö. Öppnar munnen, nej inget i munnen, inget i halsen heller men försäkerhets skull så kör jag ner fingrarna i halsen på honom. Han hostar till, skönt. Färgen kommer sakta tillbaka, men Adam vill nu helt plötsligt sova. Men det vill INTE mamma. Släpper ner honom på golvet och börjar leka med honom, hm, duschen är Adams favorit så vi klär av honom och låter Engla-Freja duscha med honom, det roligaste han vet. Och han ser piggare ut.
”Madde han blir sådär lustig igen”
Jag springer in till Micke i badrummet och ser Adam sitta i pappas famn och bli sådär slö och blek igen. Nää nu ringer jag 112. Känner hur paniken svärmar över.
”Nej Adam inte sova, inte försvinna, Adam VAKNA”
Under tiden pratar jag med larmpersonalen som jag nu skriker på, men hur jävla svårt ska det vara att skicka en ambulans???
Utan att jag ens behöver säga till så har nu Victor tagit på sig skorna och är på väg ut att möta upp personalen, äntligen kommer dom. Jag drar nu hela historian, om förra fredagen etc. Adam hinner nu piggna till. ”Han är inte lite trött bara då?” NEJ det är han inte, och skulle han vara det så är det inte det jag söker för ialla fall, IDIOTER! Ursäkta men va fan, den andra ambulanspersonalen ursäkta sig genom att säga ”nej du känner ju ditt barn bäst” ja det tro fasen det. Tog på Adam kläderna och packade skötväskan, kom på mig själv med att upprepade gånger tala om för personalen vilka undersökningar som bör göras. Och syresättningen är inget ni vill kolla nu kanske? ”nej då vi har utrustning i ambulansen för det” Jaha så väskan på ryggen är helt i onödan då? Vissa saker är rutinmässiga i vissa situationer kan man tycka. Ja jag är väl arbetsskadad. Orolig och panikslagen ser jag nu min lilla pojke åka iväg i ambulans…
Tänk om jag kunde klona mig själv… Och detta är inte för att vi är en stor familj, hade vi haft låt säga två barn så hade jag valt att stanna hemma med bara ett barn också, och i min situation, väldigt tvillinggravid med mycket värkar så är nog detta bäst.
Men det är hemskt. Jag vill ju vara hos min lilla prins. Det värker i mitt hjärta. Pratar med Micke i mobilen och han verkar pigg i ambulansen. Ringer mamma, börjar stortjuta, drar hela historian. Mamma börjar också, blir irriterad över glaset vin de tog till middagen. Suck. Lugnar ner oss och beslutar att jag ska höra av mig när jag vet mer. De små barnen somnar nu. Jag sätter mig vid datorn, fortfarande smått panikslagen, facebookar lite, pratar med Micke några gånger och de har nu fått träffa läkaren lite snabbt. Ingen fara. Ringer mamma igen. Sätter mig vid datorn, Micke ringer igen, fortfarande lugnt vi pratar en stund tills en sköterska kommer in på rummet ”ringer snart igen”. Tycker det tar alldeles för lång tid så jag ringar upp Micke istället ”Han är sämre igen, ringer sen” klick.
PANIK!!!
Och nu då? Kan inte beskriva tankarna som rusar genom huvudet, likt hundra hästar som skenar förbi. Tänk om? Nej det får inte vara så… Tittar på mobilen, tittar och tittar, men FÖRHELVETE RING! Sätter mig vid datorn. Micke ringer äntligen. Förklara att Adam blivit sämre igen, och återigen har han fått en liknande ”frånvaroattack” om man nu kan kalla det för det? Detta händer undertiden att sköterskan är inne hos dom, varvid hon slänger sig på larmknappen och ett akutlarm går. In kommer läkare och annan personal. De gör ett EKG för att kontrollera hjärtat, men det ser bra ut. Skönt. Adam blir snabbt bättre igen som efter alla dessa ”attacker” och börjar återhämta sig.
Usch, jag vet inte vad jag ska göra? Tänker i alla diverse olika banor. Epilepsi? Hjärtat? Fel någonstans i synapsverksamheten? Allergi? Men vad vet jag? Vill bara att min lilla prins ska bli bra. Och jag försöker prata med ”han där upp” jag gör allt jag kan. Ringer farmor och farfar som faktiskt bor i Linköping, så farmor åker upp till us och stöttar. Nu sitter jag här i soffan med en vännina som ställer upp och stannar hela natten om något skulle inträffa. Läget är nu stabilt, men Adam ska nu få ta flera olika tester så att vi förhoppningsvis ska kunna få svar på vad som är galet.
Jag ska nu lägga ner huvudet på soffkudden och försöka få lite sömn om det går, jag tvivlar.
Min Adam…