Så det är ett faktum nu. Jag kan inte längre se mina fötter. Inte för att det gör något för dom är blå.
Känner mig som en ”preggohäxa” men intalar mig att det är helt okej. Varför känns det som att jag har ett par lååånga veckor framför mig? Jag vaggar fram, det värker i kroppen. Mest i ischiasen. Tänk er en grekisk liten yoghurtmormor som gungar fram och tillbaka. Man kan höra mina klagamål som i en sång ”ajajajajaj”. Igårkväll sökte jag tröst hos min make. Snälla tyck synd om mig, massera mina fötter gör något! Men han var helt inne i top gear ”men gumman jag sitter ju här” så fick jag den där lilla klappen på axeln som man INTE vill ha. För att inte tala om att man vill höra ”guud vad trött jag är, gäsp” . Men VA!? Trött? Va, va, va? Vem är inte trött!? Ja men visst fan är jag trött. Jag vet ju att jag har världens bästa man, jag är bara en preggohäxa som behöver lite extra uppmärsamhet ju.
Imorse när Micke stod och borstade tänderna så frågade jag om han tyckte mitt hår såg lockigt ut? ”Vill du att det ska se lockigt ut så tycker jag det” observera att han inte ens tittade. Men hallå? Muttrande gick jag därifrån och tyckte att då får jag väl fråga någon som kan titta på riktigt då! Adam kommer fram till mig och säger ”vaj inte lessen mamma, ja kan titta om ditt håj är lockigt”
Visst blir jag kanske lite extra gnällig ibland, men jag erkänner det.