Godkväll! Hur har du dag varit? Här startade den lugnt och stilla, ja tills marodörerna vaknade och rörde om i lugnet. De minsta tre tjejerna har fått vara hemma idag, lite snoriga näsor inget värre än så men jag kände att det var en bra anledning till att faktiskt vara hemma. Många som är sjuka just nu och risken för att de skulle bli sämre är större när de är på dagis. När möjligheten finns så har jag självklart barnen hemma så mycket jag bara kan. Jag får lägga om arbetet lite helt enkelt och ta igen det nu på kvällen när de sover. Glad över att jag kan pussla lite så ibland.
Vet ni, jag har inte varit mammaledig en endaste dag sedan Mathilde föddes. Jag har alltså inte tagit ut en dag med föräldrapenning! Det är jag väldigt glad över. Jag skulle aldrig kunna ta semester eller ledigt från mitt jobb en längre tid, det är omöjligt helt enkelt! Jag har starkt funderat på om jag ska till nästa år anställa någon på timmar som kan agera assistent. Det kanske låter lite stroppigt, kanske ska säga medarbetare istället. För man jobbar alltid ihop som ett team! Någon som kan underlätta för mig. Det skulle nog kunna göra att jag kan slappna av och känna mig mera ledig ibland. Inte helt lätt heller att hitta just DEN personen. Inte så många har erfarenhet av det jag jobbar med. Dessutom bor jag i lilla Motala. Jag måste bli mera strukturerad och effektiv, hur mycket jag än kör på så har ju dock inte dygnet flera timmar. Samtidigt så vill jag utvecklas, det finns sååå mycket jag vill göra.
Att folk har mage att påstå att jag valt att skaffa så många barn för att få bidrag och sitta hemma stämmer ju inte överhuvudtaget!
Jag har verkligen kämpat så in i sjutton för att komma dit jag är idag. Tampats med fördomar hela mitt liv. Prövats. Brutit ihop. Tagit många fel beslut. Känt ånger. Känt glädje. Kämpat ännu mera och kommit tillbaka. Vunnit och förlorat. Så som livet är för de flesta, som en bergochdalbanan. Bara att mitt liv i vissa situationer kanske varit mera extremt. Jag har alltid velat så mycket och vill fortfarande. Jag vill inte nöja med mig med att falla in i en ram för vad som är ”normalt”. Jante, det ska man passa sig för. Ni må tro om jag hört mycket om det. Äsch! Man är den man är och inget är rätt eller fel, vi kan väl bara gilla läget och acceptera det?! Den enda som sätter stopp för vad man vill i livet är en själv. Vågar man tro på sig själv så kan komma långt i här i världen. Och vill man vara i ramen för vad som är ”normalt” så är väl fasen det okej också! I all den här processen så har jag också tänkt över livet både i smått och stort. Fått katastroftankar, upplevt panikångest och undrat hur jag någonsin ska kunna överleva livets upp och nedgångar. Försökt rannsaka mig själv, hur ska jag någonsin kunna orka med oron över att alla mina barn ska växa upp i detta hårda klimat. Hur ska jag kunna skydda dom från allt? Hur ska mitt psyke klara alla nätter när de är på fester och galej? Folk pratar om nattningsrutiner, blir pålurad någon gammal ”helig” barnbok som Anna Wahlgren skrivit. Bla bla bla skitsnack tanten är galen och har tjänat äckligt mycket pengar på att skriva om vargar och ungar och många har gått på det. Vänta ni! Sömnproblemen kommer när barnen blir större! Då vill man dra tillbaka tiden och ligga där bredvid sitt underbara lilla knyte igen. Det är en balansgång, hela livet är det. Man lär så länge man lever och någon gång så kanske man landar i det.
Det senaste året har varit lärorikt. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Dessutom har jag fått uppleva några av mitt livs största stunder.
Dagen då min förstfödda tog studenten. Det blev på något sätt min victory, och våran seger. Allt vi har gått igenom. Det var stort. Om jag hade delat med mig av allt så hade ni förstått. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Min vackra pojke ♥
Och Mathildes födelse. Mitt sista lilla efterlängtade barn. Hon som fick mig att kräkas i månader och gjorde mig sååå sjuk. Och tiden efteråt som jag mådde väldigt dåligt, fruktansvärt. Men nu är allt det glömt och totalt värt det såklart. Ibland undrar jag hur mycket kärlek det kan rymmas i en och samma människa? Förstår ni hur många jag älskar! Alla mina barn och min tokiga icke ”normala” familjen som egentligen är precis som vilken annan familj som helst.
Det är så himla roligt att kunna titta tillbaka på minnen. Mitt överdrivna fotande grundar sig inte bara i mitt stora intresse för att fota utan också i att föreviga känslan av stunder man upplevt. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju och jag tror det ligger något i det.
Så fota mera, älska livet även fast det kan vara kämpigt ibland. Lyssna på ditt hjärta och omge dig med personer du vill ha nära ♥
Kram / Madeleine