Jag kommer på mig själv med att sitta och le. Känslan man får när det liksom kommer över en hur stolt man är över sina barn. Och just nu mer stolt än någonsin. Ni med små barn kommer att förstår när era barn växer upp. Ni som har stora barn vet precis vad jag menar. Man blir orolig någon gång under barnens uppväxt, jag menar orolig på riktigt. En del genomgår sina tonår väldigt lindrig och andra har det jätte tufft. Victor har alltid haft vänner men har ofta fastnat framför sina tv-spel. Han stänger av omvärlden och går in i sin bubbla. Jag har tjatat på honom om och om igen att göra saker istället, gå ut, träffa polare, bara göra något. Men förgäves har jag tjatat.
För några veckor sen hade vi en riktig urladdning. Jag blev jätte arg, satte ner foten ordentligt och visade mina känslor. Det är verkligen inte okej att bara sitta framför dataskärmen eller tv-spelet. Ett par dagar senare så hände det något. Victor gav bort sina spel, konsoler och allt annat som tillhör spelvärlden. Lillebror Oliver fick ta över allt. Jag blev helt chockad! Och på något konstigt sätt så fick jag dåligt samvete. Hade jag tagit ifrån honom det han gillade mest? Men nej, han brydde sig inte längre ”jag kommer spela ibland när jag känner för det, men det gör jag inte längre”
Hade jag nått fram till honom? Tog han verkligen in vad jag sa? Jag hade lyckats! Victor har börjat träna igen, han ska satsa på sin kropp istället för att spela. Varenda dag har han löptränat, lyft vikter och