Okej. Med risk för att verka lite tokig så ska jag berätta något som är/kan vara en ren tillfällighet eller ett ”sign”. Tolka själva.
Igår fick vi besök av en kär vän. Vi mötte henne när vi var ute och rastade hundarna. Hon berättade att hon varit med om något lite obehagligt på sitt arbete. Såklart jag och Micke blev nyfikna. Våran vän är inne i ett vårdrum där hon samtalar med en kollega som säger sig ha kontakt med den ”andra världen” om man nu kan kalla det för det? Hon tycker att våran vän har en fin energi omkring sig, en ljus aura. ”Jaså döh, den är inte mörk då?” Nej den var ljus och behaglig. Hon får också veta att de på ”andra sidan” ibland kan försöka få kontakt med oss genom att elektricitet. Just i det här vårdrummet är det en tv på. Samtalet fortsätter, inget konstigt alls. Rätt som det är så stängs teven av. Våran vän höll på att göra i brallan (ursäkta uttrycket) men man kan ju faktiskt dras med av stunden och just i det ögonblicket så kändes detta aningen obehagligt eftersom det haft det här samtalet. ”Varför stängde du av teven?” Nej det gjorde jag inte sa kollegan och log. Konstigt?
Jag som vill tro på att det finns en fortsättning efter livet har ändå väldigt svårt att tro på det lite mera övernaturliga. Även om jag många gånger har fått en viss känsla av att något annat varit omkring mig (jag intalar mig att det är jag som inbillar mig). Ni vet sånt där man inte kan förklara!? Det måste finnas en vetenskaplig förklaring, det bara är så. Jag tycker det är otäckt att bara få en deja vu, när det känns som man varit med om något precis likadant förut. Och det vet jag ju har en vetenskaplig förklaring. Men tills jag fått riktigt svart på vitt så vet jag inte vad jag riktigt ska tro. Eller det måste ju finnas något, eller jag vill tro det. Ni märker, jag är lite klyven i detta.
Jag har tre starka minnen av sådant man inte kan förklara. Ett är när jag och mina föräldrar skulle åka till Bornholm. Jag var kanske 11 år? När vi kom in i själva Bornholm så kändes det som om jag visste vart allt låg, torget affärerna osv. Ett annat starkt minne var när jag skulle gå in i ett rum hemma hos min farmor och farfar. Något stoppade mig i dörren, jag kunde bara inte gå in. Kan inte säga vad det var, men det var fruktansvärt obehagligt. Och det sista minnet var ifrån när jag låg i min säng hemma i mitt föräldrahem. Jag var nog runt 7 år? Någon petade mig i ryggen. Jag blev livrädd och skrek på mamma. Jag var helt övertygad om att det var min docka som hette Sara som gjort det. Det slutade med att mamma fick gå ner med dockan i källaren. Det här behöver ju inte betyda något eller hur? Säkert bara ett barns fantasier som skenar iväg.
För att återgå till min vän. Hon tyckte det var väldigt obehagligt när teven plötsligt stängde av sig. Mer än så här blev det inte av det, men hon ville ändå berätta det här för oss. Jaja det kan ju bero på vad som helst tyckte jag. Vi pratade inte mer om detta, vi sa hejdå och gick in till barnen som Victor passade.
Vi tog en liten knäckemacka och gick och la oss. Som jag nämnde i tidigare inlägg så var barnen lite ”röriga” igår. Hela kvällen var tuff pga feber, snoriga näsor och en ledsen Tuva-Li. Men vi lyckades få alla att somna. Rätt som det är så kommer Adam och Engla-Freja upp samtidigt. Vet inte riktigt vad klockan var men kanske runt 03.30? ”Pappa det spökar på Adams rum” i kör! Jag som visste att jag snart skulle upp och jobba vägrade att öpnna ögonen. Micke pratade istället med dom. ”Nejdå det är ingen fara, tänd lampan och gå och lägg er. Om dörren är öppen så ser ju vi Adams säng” Men nej de ville tydligen inte gå och lägga sig fick jag reda på idag. Jag somnade om tackochlov. Hur som helst så gick dom i alla fall in i Adams rum och kröp ner båda två i hans säng och somnade för i morse när jag gick upp så låg dom och höll om varandra. Gulligt tänkte jag. Men när jag kom hem så sa Micke att jag skulle fråga barnen varför de inte ville sova själva. ”Mamma det var en gubbe som satt på Williams stol i Adams rum i natt” Jaså det säger ni? ”Jaaaa” sa Adam glatt. ”Det var mammas pappa som satt på stolen”
Visst är det bara en ren tillfällighet att de börjat fjanta så här, jo det måste det vara! Men ändå kan jag inte förundras över varför de skulle bli såhär just efter att våran vän berättat för oss om vad hon var med om igår. Barnen kan ju absolut inte påverkats av det, dom var ju inte ens med och hörde något om det!
Konstigt.
Tror ni på den ”andra världen”? Har ni varit med om något konstigt? Jag skulle vilja träffa ett riktigt medium, men min verklighetssyn säger något annat…