Sex år med min dotter ♥

Igår började min dag 04.30. Då hoppade jag i jobbkläderna för ett pass på solbacken. Jag hade sovit knappt fyra timmar och kände mig helt ur balans. Åsa på jobbet skrattade lite och kunde hålla med om att jag såg ganska sliten ut. Det är så skönt att mina arbetskamrater är ärliga haha. Vid 10.30 tackade jag för mig och skyndade ner till stan för att hämta upp tårtan och lite annat smått och gott till Engla-Frejas födelsedag. Min lilla prinsessa fyllde nämligen sex år igår.

Jag minns det som igår. När jag fick reda på att jag skulle bli mamma till en dotter. En flicka. Jag och Micke hade varit på ultraljud och farbror doktorn sa att han inte kunde se något skrotum. I´ts a girl!!! På vägen därifrån grät jag av lycka. Jag var nämligen helt inställd på att det skulle bli en pojke, för jag är en pojkmamma. På väg till bilen så ringde jag mamma det var den första jag var tvungen att berätta för.

Så kom dagen då jag äntligen skulle få träffa Engla-Freja. Vattnet började läcka och jag ringde till Micke som på den tiden arbetade inne i Linköping. Sjävklart hade Micke just denna dag lämnat in våran bil på reparation. Varför är det alltid så? Men Micke ringde sina föräldrar och lånade deras bil. I panik så var han hemma alldeles för snabbt, vi packade in oss i bilden och tog med barnen hem till farmor och farfar. Väl framme hos dom så blev värkarna ganska jobbiga och när jag ställde mig upp så läckte nu vattnet ganska mycket. Mickes pappa skrattade och frågade mig om jag hade kissat på mig. Han tyckte han var såååå rolig. Jag skrattade med fast hade han varit inom räckhåll så hade han antagligen fått en smäll.

Mickes mamma skjutsade upp oss till bb. Jag var livrädd för förlossningen, och hade faktiskt varit det genom hela graviditeten. Konstigt kan man tycka efter tre tidigare förlossningar men efter Wilson födelse så hade jag hemsk bild av förlossning. Han tog arton, nästan nitton timmar. Utan bedövning utan värkstimulerande dropp utan någonting. Barnmorskan var inne två gånger, två ynka jävla gånger. Sista gången hon var inne så kommer jag ihåg att jag tog tag i hennes arm och sa ”NU TAR DU UT DET HÄR BARNET”. Han kom till slut ut, och när han väl ville komma så gick det fort, tre krystvärkar så var det klart. Jag hade ändå fått en förlossningsskräck och det visade sig när Engla-Freja skulle komma.

Jag blev inskriven och undersökt, sen avtog värkarna. Vi fick ligga kvar över natten och vi beslutade att de skulle sätta igång mig på morgonen. Jag sov inte på hela natten. Det kändes som sjukhusmiljön åt upp mig inifrån. Micke fick sova i en säng brevid, han däremot hade inga större bekymmer att kunna somna. Usch vilken natt. Så kom morgonen. Och de skulle sätta igång värkarna, men jag vägrade för jag var så rädd. Efter mycket om och men så blev jag övertalad till att ta en ryggbedövning. Micke tog kommandot och det var nog bra, jag behövde det. Då kom nästa bekymmer – ryggbedövningen. Jo jag hade fått en sådan när Victor föddes, men den narkosläkaren stack mig fel och det kommer jag aldrig glömma. Den huvudvärken jag fick var hemsk.

Jag grät som ett litet barn när doktorn äntligen skulle få sätta den där jäkla bedövningen, Micke höll mig i handen och pratade lugnt med mig. Äntligen var det klart och nu kunde äntligen bebisen få komma. Vad händer då? Självklart reagerar jag då väldigt negativt på bedövningen. Det började klia något förskräckligt på hela kroppen och helt plötsligen hade jag svårt att andas. Jag ser att mitt blodtryck sjunker och känner hur jag håller på att svimma. ”Jag tål inte bedövningen hämta doktorn!” Sagt och gjort sen var det fullt pådrag inne i rummet. Efter lite mediciner så mådde jag bra igen. Tre timmar senare så föddes våran dotter 15.51, våran Engla-Freja Disa Linn ♥

Engla-Freja med sin leopardtårta 🙂

Farfar sitter och skrattar i soffan, för mamman i familjen glömt sätta i minneskortet i kameran – gör om gör rätt! Bara att tända ljusen på tårtan igen. Visst är han söt gubben? 🙂

Vi firade i omgångar. Först kom farfar, farmor, farbror med familj och faster med familj. Det var barn och ballonger överallt. Lille Åke han fick vara instängd under kalaset och bara komma ut lite då och då. Divan och Mr Devil däremot passade på att fjäska galet för våra gäster i hopp om lite tårta.