När man var yngre, i alla fall när jag var yngre och inte hela tiden ville springa omkring i tyllkjolar. Och låtsas att jag var en undercover specialagent som jobbade för FBI så hängde jag i skogen. I smålandsskogen. Skogarna kring Ishult och Kristdala var fulla med magi. Alla troll som förvandlades till stenar och alla väsen som levde omkring oss fast vi inte märkte det. Jo jag visste ju om dom, jag kunde känna deras närvaro. Och kanske ännu mera efter att min farmor berättat om dom. Min farmor Astrid, en mångkonstnär. Hon var så söt och jag såg upp till henne. Hon var så klok, eftertänksam och varm. Hon målade helt fantastiska tavlor, jag skulle så gärna vilja haft en tavla från henne. Och hennes berättelser som hon skrev var trollbindande.
När kommer till skogen så blir jag påmind om min barndom. Det tar mig tillbaka till de där glada stunderna när man kunde springa omkring i flera timmar utan både mobiltelefon och andra måsten. Då hittade man andra saker att leka med. Jag och min kusin Peter vi klättrade upp i träd och låtsades att det var transformers hahaha. Peter var alltid så himla häftig och hur jag än försökte övertala honom att leka med mina barbiedockor så vann alltid de mera grabbiga lekarna 🙂
Vi hade roligt. Barn behöver få utlopp för sin fantasi, få leka med den. Annars tror jag den förmågan lätt kan försvinna. Så får man stå där som förälder och hela tiden styra leken för att barnen själva inte kan komma på något. Man kanske skulle införa en ”fantasitimme” i skolan, i vårt numera datastyrda samhälle. En timma full av fantasi där barnen helt och hållet får gå bananas utan internet, paddor och annat. Vad tror ni om det? Inte så dumt va?
When looking back doesn’t interest you anymore, you’re doing something right. So I keep moving forward ♥
Mitt lilla skämt häromdagen. Såg ni filmen på Instagram som jag lade upp? Jag och Emmeli är ute i skogen och kör MTB. Rätt som det är så kommer det en lite väl brant backe som jag känner att jag inte behärskar. Jag hoppar av cykeln och leder den över geggamojan och ner för backen. Det här tycker min vännina är hysteriskt roligt och jag bjuder på mig själv med bred östgötska när hon sliter fram mobilen och filmer. Väl nere efter den här backen så pekar jag och ropar något i stil med nej men se på fan är det en älg!? Det jag inte visste då var hur rädd Emmeli är för älgar. Hon börjar skrika efter mamma och studsar ner till mig på två röda. Ropar lite till efter mamma och blir hysterisk. Och innan jag fick fram att jag skojade, jag fick ju liksom inte en syl i vädret när hon skrek så pass.
Det var väldigt roligt och jag skrattande så jag nästan kissade på mig. Usch hade jag vetat att hon var så rädd för älgar så hade jag ju inte utsatt henne för det. Hehe. Eller?
Men så slog karman till. Jajamän, den där förbannade karman som folk snackar om i tid och otid. För visst fan träffade jag på en älg! Där njöt jag av solen som var på väg ned, förtrollades av naturens alla läten och lyssnade på de kvittrande fåglarna. Tjena älgen! Nej men jag tror nog jag tar och vänder här då, hejpåre!
Är det sant att du träffade en älg? Mjarå, lika sant som att älgen skiter i skogen.
I skymningen kommer dom fram. Titta solen och himlen, hur vackert!
Men si där fick jag igen kan man säga. Och trots den lilla parentesen så känner jag mig nu såå rofylld efter min skogspromenad. Lite som att meditera antar jag, tömt kroppen på allt bara. Och känna en lättnad.
Hopas ni hade en fin kväll ♥
Kram / Madeleine