Stalkern! Nu vill jag berätta…

I flera års tid har jag levt med en stalker. Ett ord som låter kallt och avlägset, men för mig är det personligt, verkligt och skrämmande. Det har påverkat mig på fler sätt än jag kan förklara. Ibland så mycket att jag har tappat lusten att skriva, att dela med mig, att vara här. Det har påverkat mitt mående, min tillit, min trygghet.

Jag vill ändå börja med att säga, jag är en ganska stark person. Jag har lärt mig leva med att bli ifrågasatt. Lärt mig hantera förutfattade meningar om mig, mina barn, mina val. Och framför allt, jag har lärt mig leva med näthat. Det offentliga rummet är hårt, och för mig har det blivit en vana att behöva försvara mig. En vana. Det är egentligen helt fruktansvärt att behöva vänja sig vid något sådant.

Redan för många år sedan spelade jag in Trolljägarna. Då hade jag levt med förföljelsen i flera år. Vi hittade personen bakom. Men 13 år senare… är jag fortfarande utsatt.

Ibland har jag i affekt delat utdrag ur de brev jag fått på mina sociala medier – inte för att ge henne utrymme, utan för att få ur mig det. För att visa att jag ser henne. Att jag inte är rädd för att säga ifrån. Samtidigt vill jag inte ge henne syre. Jag vill inte ge henne en plats i mina kanaler. Det här är en person som vill åt min energi, min uppmärksamhet, och jag har valt att inte mata det. Jag fick även rådet att inte dela något av det hon skickar till mig. 

Men även om jag inte delar allt, så pågår det i mitt liv hela tiden från och till. 

Hon har dessutom inte nöjt sig med att kontakta bara mig. Hon har sträckt sig till mina nära och kära. Människor jag älskar, människor som inget har med detta att göra. Det tär. På relationer, på orken, på min känsla av trygghet. Inte heller så roligt för alla de som blivit kontaktade på olika sätt och vis. 

Jag har mottagit anmälningar, där stalkern uttryckligen tagit sig friheter att ifrågasätta mitt föräldraskap! Brev och samtal med socialtjänsten helt i onödan för att stalkern stör sig på mig! Jag är oerhört tacksam i allt detta att socialtjänsten bemött detta drev mot mig på ett lugnt och förstående sätt. De har tydligt förklarat att de måste utreda (vilket jag verkligen förstår) men att de snabbt förstått att detta enbart är nättroll som gör detta för att förstöra för mig.

Självklart påverkar det mig, även om det inte finns någon substans i anklagelserna. Jag blir också ledsen för att man använde socialens tid och resurser på mig när det finns andra som verkligen behöver den.

Samma med anmälan till försäkringskassan, jag har inte gjort några fel därav mynnade det inte ut i något mer än att det tar tid, tid som bör läggas där den behövs. 

Förra hösten i september eller oktober blev jag kontaktad av ett produktionsbolag och de öppnade upp känslor inom mig som jag i flera år försökt pressa undan. På ett sätt kändes det helt overkligt, och på ett annat sätt blev jag ställd men också väldigt frågande. Min första reaktion var att inte ge stalkern luft, ville inte ge av mig själv i samtalet kring den här personen. 

Jag är med i i My Martens dokumentär. Även hon är utsatt för en stalker. Vi har aldrig riktigt pratat djupt om det tidigare, trots att vi borde ha gjort det. För när produktionsbolaget hörde av sig till mig och berättade mer – så föll bitarna på plats.

Mys stalker… är min stalker. Från början.

Jag kunde knappt tro det, men när Isabelle från produktionsbolaget skickade bilder på breven My fått, såg jag det direkt. Det är hon! Det tog en stund för mig att ta in allt. Det jag precis insett. Jag ringde upp Isabelle och berättade det, och hon bokstavligen skrek rakt ut i telefonen: “Du fattar inte hur stort det här är!!! Du har räddat Mys liv!!!”

I över ett och ett halvt år har de jobbat med den här dokumentären. Men svaret, nyckeln – fanns hos mig hela tiden.

Mys historia ser lite annorlunda ut än min, hon har också en Flashbacktråd. En av Sveriges längsta. Det är efter den tråden dokumentären fått sitt namn. Men jag hoppas, innerligt, att när du ser den – så förstår du lite mer av allt jag inte orkat berätta. Alla de där gångerna jag inte log som vanligt. Alla de där gångerna jag varit tyst. Jag har inte delat med mig av allt, inte ens för produktionsbolaget. För jag orkar inte. Det blev så tydligt när vi träffades och synkade, jag bröt ihop och grät. Och jag gråter inte för främmande människor, jag gråter ju inte ens inför mina närmsta människor. 

Det blev påtagligt, allting kring denna stalker. Min bästa kompis Angelica satt med under inspelningen, det blev tufft även för henne med att få se mig krascha i allt. Hon är också en av dem som fått motta hat av denna människa på grund av mig. Även om jag vet att det inte är mitt fel så blir jag självklart ledsen över det. 

När My delar med sig av sin historia i sin dokumentär blir jag påverkad, hon blottar sin vardag i hur det är att leva med den här stalkern! Jag gör tvärtom och försöker gräva ner allt trots att jag fortfarande lever i skiten! Har liksom bestämt mig för att det inte ska påverka min vardag, men det gör det ju ändå. Till och med när produktionbolaget till en början frågade mig angående allt som rör detta så kunde jag inte berätta allt, mest för att skydda mig själv för att inte riva upp sår. Men också för att jag vill skydda min familj. Mina barn är mitt allt och detta ska inte få påverka dom överhuvudtaget. Sen blir man paranoid, vem eller vad kan man lita på? Så många gånger genom åren som jag blivit inbjuden till event, och träffar där jag tackat nej på grund av obehagskänsla. Nu är jag väldigt hemmakär och känner inte alls behov av att lämna mitt trygga bo men visst är det orättvist att någon sjuk människa kan påverka mig såhär!? 

Till en början efter att jag haft kontakt med produktionsbolaget så skulle jag inte ha kontakt med My. De ville undersöka allt vi hade gemensamt med stalkern. Få Mys reaktion på film när de berättade om vad de kommit fram till. Men efter det så pratade jag med My i sex timmar, vi har ju hörts av genom åren men inte på grund av det här. Jag blev mentalt slut efter detta, både i kropp och själ. 

Micke blev nog lite orolig, han undrade om det verkligen var värt detta. Han såg ju hur dåligt jag mådde. Produktionen hörde av sig och blev också oroliga. Jag var helt slut! Svårt att förklara för någon annan hur detta river upp sår inom mig, men det var tufft. 

I samma veva som detta kom på tal så var jag mitt upp i en annan strid som tog enormt mycket tid, något som jag inte delat här på bloggen men som man kan läsa om på Instagram. Det handlade om barnens idrott och deras rätt till trygghet. All min vakna tid gick åt att läsa stadgar och lära mig allt om barnkonventionen. Att då helt plötsligt riva upp saker som jag bestämt mig för att begrava var inte helt lätt, men på något sätt så kändes det självklart att få stopp på allt. Men det är ju också ett övervägande och en chansning, för jag vet att så fort jag ger syre till stalkern så börjar hon igen och på en helt annan nivå. Hon finns där hela tiden, men när jag inte skriver här på bloggen så kan jag ändå begränsa henne lite. Men ska hon få bestämma över mitt liv egentligen? 

Produktionen gav mig trygghet, de skulle alltid stötta mig. Det känns fint, kvinnor som lyfter andra kvinnor is the shit! Men efter dokumentären har jag nu åter fått ta emot mindre trevliga påståenden och visst har jag fått brev hemskickat igen. Det är hemskt.

I Mys fall verkar hon ha varit mera besatt av att skicka prenumerationer, det har hänt mig med men inte på samma sätt och i samma utsträckning. 

När det kommer till stalkern så har vi båda våra historier. Och hon har skadad oss båda på ett brutalt och hänsynslöst sätt. Nu i efterhand så ångrar jag sååå mycket att jag inte bad produktionen som jobbat med Mys dokumentär om att få medverka när de konfronterade stalkern. Jag vet inte om det gett mig någon sinnesro, eller om det hjälpt mig på något sätt. Men jag hade velat få chansen att få vara med. Även jag har frågor! Och även om jag är arg, ja arg som fan så vill jag försöka förstå människan.

Det här är inte slutet på min historia. Det finns mycket mycket mera jag skulle vilja skriva men som jag inte kan dela i nuläget av olika skäl. Men kanske, äntligen kan detta vara början på ett långt avslut? Glad över att My får hjälp att sätta stopp för för stalkern. Jag hoppas att det även kan hjälpa mig. 

Tack för att du läser. Och tack för att du finns kvar. Jag vill hänga med dig här men det är ibland tufft, hoppas du förstår nu ♥️ Jag ska verkligen försöka att inte låta stalkern påverka min närvaro här.