Stora frågor, målgest och ett engagerat långfinger!

Påsklovet kom verkligen precis när vi behövde det som mest. Du vet när kroppen liksom säger ifrån lite försiktigt först, och sen inte alls så försiktigt längre. Några av barnen har haft ont i halsen, varit förkylda i vad som känns som en evighet och tempot har fått skruvas ner, vare sig vi velat eller inte. Och kanske var det just det som behövdes.

Livia hann vara tillbaka i skolan en dag innan lovet. Eller ja, nästan en hel dag. Sen fick hon gå hem tidigare för vi hade en tandläkartid. Och alltså, min lilla virvelvind 💛 Hon var så otroligt duktig. Så där så man nästan blir lite tårögd mitt i allt.

Vi har kämpat så mycket med tänderna här hemma. Både med Livia och Deus. Tandborstning, det är inte alltid så enkelt som det “ska” vara. Och nu har de fått karies båda två. Vi har fått höra allt från att det kan bero på astmamediciner till att vi borstat för dåligt. Och där står man och känner sig som världens sämsta förälder, trots att man gör exakt samma sak som med sina andra barn som INTE haft några problem alls. Vi kan väl inte vara ensamma i det här?

Livia var en stjärna. Det fanns en liten tvekan kring att påbörja behandling på grund av hennes trombocyter, men vi kände att det var rätt och hade ingen oro kring det. Inga blåmärken, så hennes ITP är under kontroll och allt gick hur bra som helst. Bedövning, lagning… check! Heja heja!

Och så har vi Deus… vår lilla bolltokiga unge. Som numera kör Gyökeres målgest i allt han gör. Alltså händerna över ansiktet. Hela. Tiden. Enligt honom själv är han världens coolaste (jag håller såklart med). Men enligt hans storasyster så är han inte lika imponerande längre.

Och så blir det lite krock. För det är tydligen en “arsenalgest” (vem visste att små barn har sån koll?), samtidigt som herrn själv är stenhård Manchester United-kille. Jag säger inget, men hans äldre bröder är snabba att påpeka det 😂

Livia är en sån otroligt fin storasyster. Stolt, kärleksfull, och ibland ganska trött på sin lillebrors upptåg. Precis som det ska vara kanske. Den där klassiska syskonkärleken, lite irritation, mycket kärlek och en hel del suckar däremellan. Men hon har tålamod, det måste hon fått från sin mor tror jag minsann.

Jag har hört att en fyraåring ställer sådär fyrahundra frågor på en dag, det borde rimligt betyda att en snart sjuåring ställer nästan det dubbla. Och jag kan verkligen bara intyga att det stämmer. Vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska skriva ner barnens alla frågor, för det blir ibland så oerhört roligt. Och inte bara roligt för frågorna kan ju vara väsentliga ändå, ja fast att man skrattar.

Igår frågade Livia mig om döva människor uppfattar gäspade människor som att de skriker. Jag frågade hur hon menade, och hon förklarade då att när man gäspar så gapar man ju oftast och då kan det se ut som att man skriker. Och är man döv så hör man ju inte skillnaden. Jag ska vara ärlig, jag började skratta. Inte för att det är roligt att vara döv, men för att jag undrar hur man ens kan fundera på sådana saker. Det är roligt, och barn är roliga. Och smarta. Livia har ju helt rätt, det är en bra fråga ändå.

Älskade barn 💛

Och så Teddy 🐶 Alltså vår lilla lurvboll. Han är med överallt, som en självklar del av allt vi gör. Nyfiken och alltid nära barnen, så har han den där blicken som får en att smälta totalt. Han hänger med i trädgården, sitter bredvid när barnen leker och verkar tro att han är lika mycket barn som resten av gänget. Bruno är också med såklart. Men just på dessa bilder hade han annat för sig, troligtvis hängde han i sandlådan och grävde. Det var en labradorkompis som lärde honom det när han var valp och sedan dess så har det varit det roligaste han vet.

Vi har också hunnit med en sväng till Linköping och påskmiddag hos Mickes föräldrar. Det var mysigt att träffa kusinerna tyckte barnen. Men hemvägen? Jag vet inte ens var jag ska börja.

Precis i närheten av vårt hem möter vi en svart Volvo. Allt går fort, men vi hinner se det. Ett långfinger. Rakt ut. Ett tydligt, engagerat “fuck you”. Och jag blir så paff att jag börjar skratta. Alltså vad händer?
Vuxna människor. På riktigt.

Jag ville veta vad som sades i den bilen. Vem var arg? På vem? Och varför just oss? Vi som bara försökte ta oss hem med trötta barn, påskgodis i väskan och livet i största allmänhet lite på paus. Ibland är världen bara… lite märklig. Våra stora barn i baksätet var snabba och noterade registreringsnumret, och vi vet nu vem bilen tillhör. Och jag tror mig också veta varför man så omoget valde att uppföra sig så som man gjorde. Det hela handlar om ett årsmöte. Om att jag vägrar vara del av en tystnadskultur. Att gör allt för barnen och ungdomarna. Och för att jag brinner för en förändring. Men det ska jag skriva mera om i ett annat inlägg.

Förutom den tråkiga avslutningen på vägen hem på påskafton så har vi haft väldigt fina dagar. Långsamma. Lite röriga. Väldigt levande. Och precis det vi behövde.

Kram 💛