Tack 2023! Året som gick…

Gott nytt år! Och god fortsättning på det nya året 🤎✨

De sista dagarna på året spenderade jag ihop med de viktigaste människorna i mitt liv – familjen. Jag har knappt uppdaterat och faktiskt glömt bort att ta kort på hur vår nyårsafton blev. Men den får högsta betyg. Vi hade så roligt och alla var glada och lyckliga.

Vi lagade mat ihop, många kockar i köket var det. Det blev vilt och grillad kyckling, hasselbackspotatis och rödvinssås. Till efterrätt serverades den godaste cheesecaken jag någonsin ätit! Den vi brukar göra (sök på cheesecake på bloggen så kommer receptet upp) men med passionsfrukt. Vilken fantastisk kombo, wow säger jag!

Vi dansade med barnen, spelade kort och skrattade åt roliga historier. Williams flickvän Ellen var hemma hos oss, och Victor och hans kompis ”Laxen”. Engla-Frejas pojkvän Alan och Adams flickvän Leia en stund innan hon gick hem och umgicks med sin familj. Vi var totalt 17 personer om jag inte räknat fel, härligt kaos. Jag älskar när hela familjen är samlad, vi saknade Oliver såklart men jag hoppas att han snart kommer hem.

Jag brukade alltid göra en liten årsresumé förr och det var ett roligt inslag som jag tänker att jag ska ta upp igen. När man inte trodde att man hunnit med så mycket på ett år så inser man hur mycket man verkligen upplevt och gått igenom. Livet i stort, högt och lågt. Så många fina stunder, underbara minnen och kära möten. Även dagar med totalt mörker, uppgivenhet och rädsla. Idag är jag tacksam för att jag, vi tagit oss igenom det med.

Januari 2023 började ganska tufft, då jag tittade ofta tillbaka på tiden när Deus var nyfödd. Han var då 4 månader och hade fortfarande kolik. Jag blandade ihop dagarna, fick aldrig sova en hel natt och kände mig totalt slut. Jag och Micke försökte få andrum mellan varven, en tur till vår lokala Ica-butik på tu man hand var mysigt.

Mellan skrik och panik så var våran lilla stjärna en glad fis och han växte i en rasande fart. Sköterskan på bvc undrade om det kanske var en ny Magnus Samuelsson vi skulle få se i framtiden. Tillväxtkurvan gick bokstavligen talat rakt upp!

Jag och min vännina startade en sån där podd. De var en rolig och spännande utmaning och vi toppade poddtoppen under release veckorna. Under 2024 ska vi försöka komma igång med podden igen, vi har så mycket att prata om.

Januari och februari var fortsatt ganska tuffa emot oss. Livia drabbades av ITP. Jag kommer aldrig glömma den där dagen när jag ringde till vårdcentralen och berättade att mitt lilla hjärta fått blåmärken på hela sin kropp. Man vill inte tänka det värsta men alla märken på hennes bleka lilla kropp fick det att brista för mig. Jag försökte febrilt hitta en lösning och tog på mig någon slags överlevnadskostym. Innan vi fick provsvar på att det ”bara” var ITP var hemsk. Hur mycket jag än ville slå bort tanken så kunde jag inte sluta tänka på leukemi. Jag blev snabbt specialist på trombocyter, läste oändligt många avhandlingar kring blodsjukdomar. Fick kontakt med andra föräldrar med barn som också drabbats av ITP. I det hela så finns det också olika slags tillstånd i en ITP, har man väldigt låga trombocyter hela tiden? Går det upp och ner? Hur ser det ut över en längre tid? Ska man medicinera? När ska man göra det i så fall? Hur ska man behandla? Finns det något bakomliggande som triggat igång ITP? Hur ser övriga prov ut? En blodsjukdom som verkligen kan se olika ut för olika personer. Hur man behandlar och om man behandlar beror helt och hållet på hur man mår och vilket landsting man tillhör. Det är stora skillnader i vårt avlånga land har jag lärt mig. Hur man ser på sjukdomen också. En läkare sa till mig på onkologen att jag skulle vara glad för att det inte var cancer Livia drabbats av. Såklart jag är tacksam för det, jag gick sönder av att se alla barn på onkologen. Alla föräldrar som kämpade. Usch fyfan rent ut sagt, det var det absolut värsta jag varit med om. Och jag var rädd och ledsen.

Varje gång vi skulle lämna nya prover och varje gång vi skulle få provsvar fick jag ångest och ont i magen. Livia var en tapper tjej, till slut kom det inga tårar när vi skulle lämna blod för hon blev van. Det är ju fruktansvärt för inget barn ska behöva vänja sig vid det.

Eftersom Livias blod inte kan koagulera som vanligt så finns en viss blödningsrisk, att hålla en virvelvind stilla och lugn är en utmaning. Tänk att hon som är mest vild skulle drabbas av detta. Vi såg en tydlig trend i att förkylningar och baciller försämrade Livias tillstånd, ännu en utmaning kom i att hålla alla friska och minimera riskerna i att bli smittade av något. I en stor familj är det näst intill omöjligt.

Rent psykiskt så blev jag helt utmattad av att hela tiden rodda och hålla koll på allt. Micke blev sjukskriven med Livia för vi kunde inte leva normalt. Det blev en tung vardag att sköta, och med flera barn som dessutom behövde vår uppmärksamhet så fanns det ingen annan lösning. Deus hade sin kolik och skrek på nätterna av sin onda mage. Idag när jag ser tillbaka på den här tiden så undrar jag hur vi fick ihop allt, men vi kämpade ihop och hela familjen hjälptes åt.

Så många timmar som vi spenderade på sjukhuset 2023, vid minsta lilla blödning så var det bara att åka till akuten och vidare in till universitetssjukhuset i Linköping. Livia fick en hjälm av terapeuten och läkaren, äntligen kunde vi kanske slappna av lite grann? Men det var första gången Livia själv insåg att hon var lite sjuk, hon blev väldigt ledsen och undrade om hon skulle behöva ha den hela sitt liv?

Ingen berättade för oss hur vi skulle bemöta de känslorna, vad vi skulle svara och hur vi skulle reagera. Ingen frågade oss överhuvudtaget hur vi mådde. När man är mitt i det så varken tänker man eller känner man realistiskt alla gånger. Det blir liksom lite i affekt. Idag kan jag med stillhet och ett helt annat lugn prata om det, men det kunde jag inte då. Jag hade önskat att vi kunde blivit erbjudna något slags stöd i form av samtal, fått några verktyg att jobba med i sådana här krissituationer.

Jag och Micke pratade mycket, fick stöd från nära och kära. Tog promenader och kramades mycket. Det första steget mot förändring är medvetenhet, det andra steget är acceptans. På ett eller annat sätt så måste man gå vidare trots förändring och då är inställningen till livet det som påverkar oss mest. Vi bestämde oss för att vara positiva och det har hjälpt oss framåt. Nu går vi på regelbundna kontroller och håller tummarna för att Livia får vara stabil i sina värden.

Tvillingarna fyllde år och i februari blev dem tonåringar. Jag tankade energi med vänner. Micke tog med sig barnen och tittade på hockey. Engla-Frejas pojkvän Alan gick på sin första hockeymatch. Mathilde ringde FaceTime med farfar.

I mars fyllde William 19 och vi sjöng med frukost på sängen som alltid. Mathilde vågade testa en ny smak på nudlar och de fick godkänt. Som att vinna på lotto när man har selektiv ätovilja.

Vi spelade mycket sällskapsspel och planterade luktärt, dahlia och rosenskära.

Våren närmade sig med stormsteg, och påsken likaså. Deus började sova bättre på nätterna och jag vaknade en morgon för första gången på väldigt länge och insåg att jag faktiskt fått sova. Inte helt utan att jag blev förvånad och smula orolig faktiskt.

En morgon fick jag besök av en reporter, jag bjöd på kaffe och vi pratade om hur det var att bli mamma som 15-åring. Det var många år sedan nu och min äldsta son fyllde i dagarna 26.

Vi började med yoga, eller ja vi försökte i alla fall. Livia tyckte det var roligt.

Påsken kom och vi åkte till vårt älskade Västervik och Västervik Resort. En tradition vi haft sedan jag träffade Micke. Har ni inte varit där så kan jag varmt rekommendera er att åka dit.

Våra älskade vänner överraskade oss genom att komma dit. Vi bade, åt gott och lekte i lekparken. Oliver kom dit och påsken blev så fin som vi hade hoppats på.

April kom och vi blev sjuka. Deus fick förkylningsastma och vi fick inhalera både en, två och sex gånger innan vi till slut fick hem en elektriskt maskin som kunde hjälpa oss att få bukt på det hela. Öroninflammation och lunginflammation ställde till det lite men sen så vände det.

Det blev varmt och vi kunde fika ute. Och för första gången sprang barnen barfota.

Jag läste många böcker. Och jag skulle hemskt gärna vilja starta en bokcirkel, och drömmen är fortfarande att skriva en bok.

Körsbärsträden blommade och min kära man fick ställa upp på att fotograferas. Han var inte svårövertalad. Vi fick sällskap av förbipasserade när vi fotade, de ville gärna vara med på kort. Roligt att de ville bjuda på sig själva, men jag vågar inte lägga ut några kort utan deras medgivande.

Maj kom och fotbollssäsongen var igång på riktigt. Det blev många tidiga mornar och sena kvällar, men vi var glada att spela boll. Adam fick ont i bröstet, det blev så pass allvarligt att han vid ett tillfälle fick lägga sig ner på fotbollsplanen. Han tyckte hjärtat slog konstigt och efter ett besök hos läkaren där Adam fick göra EKG så fick vi reda på att de hittat något avvikande. Det blev totalt träningsstopp och flera undersökningar.

Ännu en gång blev våran vardag lite skakig på grund av oro och sjukdom. Vid det här laget var jag trött, kände verkligen hur dränerad jag var av allt som påverkat oss. Vi blev tillsagda att hålla extra koll på Adam, han fick inte gå långa promenader, inte cykla eller anstränga sig överhuvudtaget. Det påverkad honom mycket, och självklart blev han både ledsen och rädd.

Efter långtidsEKG, stort ultraljud på hjärtat och ansträngnings tester på sjukhuset fick vi till slut veta att allt såg okej ut. Kanske hade Adam haft en muskelinflammation efter att vi varit sjuka, druckit en energidryck i kombination med träning när man inte riktigt är bra och har återhämtat sig. Det kan vara farligt!

Efter olika tester så fick vi också reda på att Adam har någon slags astma med allergi, bland annat mot kvalster och pollen. Det kan också påverka hur hjärtat mår. Så efter att behandling satte in så märkte Adam stor skillnad. Han blev så glad när läkaren ringde och berättade att han fick börja springa igen så han gav sig ut och sprang på en gång. Och som han sprang. Ett ögonblick som gav mig tårar i ögonen. Älskade Adam.

Under året så fick jag äran att jobba med flera fantastiska kunder och företag. Jag fick göra det jag älskar att göra – skapa! Så tacksam för alla mina uppdragsgivare. Familjen tycker det är roligt att få vara med på ett hörn.

Adam konfirmerade sig och vi fick vara med under den fina ceremonin. Efteråt åkte vi hem och fikade med familjen.

Pelargonerna vaknade och det blev dags för luktärten att planteras ner på sin växtplats. Älskade majmånad vad jag tyckte om dig!

Vi spelade in en ny presentation till Familjen Annorlunda, vem trodde att vi skulle göra det efter så många år. Vi skrattade mycket och hade föga aningar om att William skulle visa sig vara den stjärnan han är. Vidare så är produktionen satt på paus, med tanke på att nedskärningar som är i mediabranschen just nu. Vad som händer i framtiden vet vi inte ännu.

Sista maj åt vi middag ute på verandan för första gången, vi njöt av god mat, vackra syrener och ljudet av sommaren. Äntligen kom den. Första juni firade vi Tuva-Lis födelsedag, och lyckan var total när hon fick en symaskin.

Vi åkte till High chaparral och blev arresterade av sheriffen. Jag och Micke hade minst lika roligt som barnen. Vi hade med oss Mickes syster och barnens kusiner. Vi levde livet och vi skrattade så mycket. Måste också ge alla skådespelare en stor applåd, vilka shower! Helt fantastiskt.

Vi badade mycket och hundarna ville gärna vara med. Juni blev en väldigt varm månad till och med jag badade i Vättern.

16 juni tog vår älskade William studenten. Efter tre år på ekonomi juridik på Klara gymnasiet i Linköping. Jag är så stolt och rörd. Studenten kan vara en av de stunder i livet som faktiskt berör mig mest. Jag vet inte varför, men jag kan verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Kanske är det för att barnen helt plötsligt blivit stora? För att jag också vet hur mycket de har kämpat med tentor, uppsatser och anteckningar genom åren.

Det firades med en stor fest i trädgården med våra närmsta i familjen, och kära vänner.

Trädgården blommade som aldrig förr. Så himla lycklig över allt som tog sig, tänk att mina fingrar var så gröna. Jag har tränat i några år och gudarna ska veta att jag gjort mina misstag. Kallsådder är ändå något jag verkligen gillar, det sköter sig självt och det underlättar.

Det blev ett fint midsommarfirande i trädgården. Engla-Frejas pojkvän fick en midsommarkrans för första gången i livet. Och fick smaka Mickes berömda jordgubbstårta. Vi fick besök av Willes bästa kompis Lucas och tillsammans spelade vi kubb.

Deus fick sitta på storebrors minicross och lyckan var total. EmmyLou gjorde kransar till hela familjen.

Barnen badade i hamnen och pratade med trevliga turister.

Dahliorna började blomma och det pussades under rosportalen.

Oliver fyllde 23 år den tjugofemte juni och dagen efter fyllde Livia 4 år. Det firades med bubblor, paket och koko loko rosor.

I juli fyllde jag 41 år. Tacksam för min familj och alla fina presenter jag fick. William och hans flickvän Ellen planerade med hjälp av Micke att ta med mig och Engla-Freja på konsert. Upplevelser är det bästa.

På regniga dagar gick vi till lekparken, tittade på fotboll och åt mycket glass.

Varje år åker vi till standen sent på kvällen och badar med barnen. Det är en sådan där busig sak vi gjort i flera år och barnen älskar det.

Håkan Hellström levererade och gav oss en oförglömlig kväll. Engla-Freja och jag sjöng oss hesa och dansade tills fötterna gjorde ont.

Vi tog promenader i skogen med Ellen och William, tittade humlor och grodor.

Så kom äntligen den dagen vi väntat hela våren och sommaren på, våran familj från usa kom. Mickes farbror Thommy från Florida och hans sambo Lori. Och så hans son Steven och fru Lisa från Rhode Island. Så fina och underbara människor. Vi hade pratat så mycket via FaceTime och planerat inför deras resa hit till Sverige. Och allt detta på grund av lilla Mathilde faktiskt. Både Mathilde och Livia pratar flytande engelska, bättre än både mig och Micke. Och de har ringt till Lisa och Steven och pratat hela våren med dom. Egentligen hade Steven och Lisa bestämt att göra en annan resa men av någon anledning blev den inställd och Lisa sa att det var ett sign, de skulle åka till Sverige istället och eftersom Mathilde sagt så många gånger att hon vill träffa dom så blev valet enkelt.

Så fort jag träffade Lisa och Steven så slogs jag av likheten, mina barn hade så mycket drag från Steven, speciellt Engla-Freja och Amadeus. De såg det också, vi skrattade och helt plötligt fick Deus ett nytt smeknamn ”Little Steven”.

Vi försökte hinna med så mycket vi bara kunde, men vädret var inte alls roligt. Det regnade mestadels, jag som hade önskat att Sverige kunde visat sin finaste sida under den här tiden.

Vi lagade mycket mat ihop, Steven och Lisa bjöd oss på en riktig amerikansk barbecue och Mac n cheese. Vi har nog aldrig lagat så mycket mat, eller blandat så mycket drinkar heller för den delen.

Barnen älskade verkligen sin nyfunna familj, och när det blev dags för Steven och Lisa att åka hem igen så kom det många tårar. Nu hörs vi av minst en gång i veckan och vi har bestämt att ses snart igen. Vi hoppas att på att kunna ta med hela familjen och hälsa på dom, det skulle vara drömmen. Hur som helst så ska vi försöka ses nästa sommar igen och vi längtar.

Vi skrattade åt många roliga filter på snapchat. Just det här filtret får mig att tänka på Stiflers mom i American pie hahaha.

Sensommaren kom. Vi fick några riktigt varma dagar när skolan drog igång. Det var extra spännande för Mathilde som började i sexårs. Äntligen kunde hon få gå till skolan ihop med sina äldre syskon. Allt har fungerat jättebra med undantag för maten. Vi får behovskost, men rätterna blir inte riktigt på samma sätt som på förskolan och det påverkar Mathilde mycket. Vi kämpar på så gott vi kan. Det viktigaste är att hon trivs i skolan och det gör hon.

Vi plockade mycket svamp, var på ännu flera fotbollsmatcher och jag fick för mig att börja sticka. Williams flickvän Ellen är otroligt duktig både på att sticka och virka och jag blev inspirerad. Så många gånger som jag försökt lära mig sticka genom åren men aldrig lyckats, nu jäklar skulle jag minsann klara det. Jag kom igång trots en och annan svordom och jag har nu stickat en halsduk.

Vi började planera en ny tradition hos Ilmruds, nämligen kommande Thanksgiving. På intiativ av familjen i USA. En högtid värd att firas utan att för den delen göra det till något kommersiellt jippo. Thanksgiving firar man för att man är tacksam för sina nära och kära. Man träffas, äter gott och umgås utan några som helst krav. Det är egentligen bara det allt handlar om. Vill man så kan man göra ett ”Thanksgiving tree” för att pynta till högtiden lite och det ville barnen göra. Lisa visade bilder på hur de pyntar inför högtiden och det såg så himla fint ut så det var bara att sätta igång och pyssla.

Jag plockade den sista rosenskäran och började höststäda i trädgården.

September inleddes med tre kalas. Adam fyllde 15 år och dagen efter fyllde EmmyLou 9 år och Deus 1 år. Mycket tårta blev det. Tänk att vi lyckades prickas in så många födelsedagar efter varandra.

Den här månaden gick snabbt och snart kom hösten och hälsade på. Min favoritårstid, jag älskar hösten och alla vackra färger.

Jag fick ett sms från en gammal kollega som jobbar som regionschef, hon tyckte jag skulle söka ett jobb hos dom igen, de hade den perfekta tjänsten för mig. Det lät så himla roligt så jag beslutade mig för att faktiskt söka. Det var ganska många som hade sökt så jag hade inga stora förhoppningar om att just jag skulle få tjänsten men efter flera intervjuer med HR så fick jag till slut ett samtal om att jag fått jobbet. Jag blev jätteglad och några veckor senare så började jag arbeta som arbetsledare på Erikshjälpen.

Vi blev sjuka, streptokockerna kom på besök och ville inte försvinna. Halsflussen kom tillbaka gång på gång och gick bara runt i familjen. Den enda som inte blev sjuk var jag konstigt nog. När vi hade kommit upp i tre kurer med antibiotika så tröttnade vårdcentralen på oss och tog kontakt med infektionsläkaren på sjukhuset. De bestämde sig för att behandla hela familjen samtidigt i hopp om att streptokockerna skulle försvinna.

Oktober och November bjöd på mera pyssel. Vi bakade pumpapizza, en vanlig hemmagjord pizza men formad som en pumpa. Det blev omtyckt av alla i familjen. Det blev höstfint på verandan på framsidan och vi tog in naturen och skapade fina hängde kottar.

Vi åkte på folkrace och hejade på min kollegas son som körde. Deus blev jätteglad, bilar är nämligen en av hans största intressen.

Och så kom halsflussen tillbaka. Det blev en femte kur med antibiotika. Jag själv har mått lite knasigt sedan en tid tillbaka. Oförklarligt ont i magen och i ryggen, jag trodde det var gallbesvär men på grund av vart smärtan sitter så skickade läkaren mig på ultraljud av levern. Det visade att jag kunde ha antydan till ev lätt fettlever. Smärtan kommer och går och jag upplevt att det blir värre vid menstruation och ägglossning, för mellan dessa perioder mår jag ganska bra. Mina värden visar på brist på folsyra och lite för många trombocyter. Det som är ett stort frågetecknen är min viktnedgång. Jag har gått ner väldigt mycket i vikt på kort tid och på grund av det så vill de skicka mig till en avdelning i Linköping som jag inte ens vill skriva namnet på. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, eller så intalar jag mig att det faktiskt beror på att vi haft ett väldigt händelserik år med mycket tuffa stunder. Det är kanske inte så konstigt att jag gått ner i vikt?

Vårt Thanksgiving tree blev klart lagom tills den fjärde torsdagen i november, det är då man firar Thanksgiving. Vi glömde dock hänga upp alla små pumpor i granen som vi hade målat, men det sparar vi till nästa gång.

December gick oförskämt fort. Mellan jobb och besök på vårdcentralen så hann vi ändå med mycket mysigt också. Engla-Freja bakade kladdkaka kottar, jag pyntade ett litet miniväxthus med småtjejerna. Vi åkte ut på en superfin adventsvandring som avslutades med grillad korv och varm choklad.

Jag öppnade upp min nya fina blogg. Det tog sin lilla tid men oj vad glad jag är för den. Sen blev jag tvingad att ta itu med mitt livs största skräck, det jobbigaste i livet – att gå till tandläkaren. Kanske kan mitt dåliga mående hänga ihop med tänderna som strular? Jag tar en dag i taget och har bestämt mig för att klara det här. Jag har gjort en operation och flera behandlingar väntar.

Julafton kom och familjen var samlad. Min fina älskade familj. Men jag saknade min Oliver, var så ledsen över att inte kunna krama om honom. Ja hela familjen saknade honom.

Deus hade på sig sina första chinos, han var så gullig i sina byxor.

Vi åt ett fantastiskt julbord och en del av oss snarkade till Kalle Anka. Jag fick feber och blev sjuk på kvällen, maximal otur. Men tur att det bara var jag och inte barnen.

Jag lämnar det gångna året med mycket kärlek, mod och fina stunder. Jag är så tacksam för allt fint jag har fått uppleva. Jag hoppas 2024 blir minst lika bra, om inte kanske lite lugnare.

De senaste dagarna har jag jobbat sedan jag blev frisk. Jag har träffat härliga kunder och fina kollegor.

Jag och Micke tog en lång sovmorgon imorse. Minns inte när det hände sist, men det var härligt. Vi har lekt på förmiddagen och sen åkte vi och handlade på Willys. Nu lagar Micke middag, det blir whiskykyckling idag mums!

Ta hand om er så hörs vi snart ❤️