Shit! Jag fattar inte hur fort den här hösten har gått. Den har bara swichat förbi. Mina små bebisar är inte längre så små, Adam har blivit så lång, Engla-Freja är minsann stora tjejen och de stora grabbarna har snart vuxit om morsan. Jag kommer ihåg när Victor var liten, då ville jag inget heller än att han skulle växa och bli större. Bara för att jag var så nyfiken på hur han skulle bli min lilla micromänniska. Jag ville kunna prata med honom. Och nu har det snart gått tretton år. Otäckt. Något annat otäckt som jag kommit underfull med är att trettonåringen lyssnar lika bra nu som när han var ett år. Så det där med att kunna prata med honom vet i sjutton om det spelar någon roll? (ja jag har en sån DÄR period med min kära gosse nu).
Det jobbiga med tiden är att man aldrig kan styra den. Skulle vilja kunna stanna tiden. Ibland måste man ju skiljas med människor i ens närhet av olika slags anledningar. Och snart ska jag eller vi skiljas från människor som förgyllt våran tillvaro under ganska många veckor. Känns vemodigt, och faktiskt ganska jobbigt. Jag får skratta mig lycklig på fina minnen och känna mig rik på mina nya vänner. Jag har verkligen lärt känna så otroligt coola människor. Jag har även fått ett annat perspektiv på olika saker i livet. Genom andra lär man sig. Fan så ledsamt. Hoppas på många kära återseende!
Depp depp…
Nu ska jag i väntan på att lilla Charlie sheen vaknar, sätta mig med papper och penna (för jag gillar ljudet av blyerts mot papper) och försöka skriva ner de vackraste ord jag hittar i kombination med en bra formulering.
Tiden går för fort…