Hej kära läsare,
Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Och ibland, när livet snurrar som det gör, behöver man stanna upp en stund för att hitta rätt balans och få ordning på sina tankar. Men nu är jag tillbaka, och jag känner mig mer redo än någonsin att dela med mig av det som varit och det som komma skall.
Under den här tiden har jag haft möjlighet att verkligen reflektera över mitt liv. Jag har fått blotta mina innersta känslor, de där som jag kanske inte har velat visa eller ens riktigt förstått själv. Jag har gått igenom en period av tystnad, inte bara här på bloggen utan också i mitt eget sinne, för att bearbeta något som har påverkat mig i många år – något som jag kanske inte varit redo att prata om förrän nu. Det har varit tufft, och stundtals har det känts som om jag inte riktigt har kunnat fånga orden, som om jag varit fast i en känsla av att inte riktigt kunna uttrycka mig på det sätt jag ville. Men jag har lärt mig mycket under denna tid. Och kanske, för första gången på länge, har jag fått ett avslut på det som jag bär på, och som på många sätt har varit osynligt för andra.
Jag vet att många av er har undrat varför det varit så tyst här, och för att vara helt ärlig har det inte bara handlat om att jag inte haft tid. Det har handlat om att bearbeta en känslomässig resa som jag nu känner att jag är redo att dela med er – men jag är inte riktigt där än. Jag har valt att inte gå in på detaljer än, men jag lovar att när tiden är rätt, kommer ni att få veta mer. För ibland måste man ge sig själv utrymme för att förstå och bearbeta innan man kan öppna upp för andra. Och jag hoppas att ni förstår detta. Tack för er tålamod.
Men livet rullar på, och vi har alla våra egna vardagsutmaningar. För mig innebär det att jag ofta är mitt i en virvelvind av aktiviteter och sysslor, inte minst för att mina tolv barn har en hel del att hålla på med. En stor del av vårt liv just nu är barnens idrott, och fotbollen tar upp mycket av vår tid. För när vi inte är på träning, så planeras och organiseras det för nästa vecka, nästa månad – det är en ständig rörelse, och det är något som verkligen tar på krafterna, men som samtidigt ger så mycket tillbaka.
Även om det just nu är försäsong och vi inte är mitt uppe i tävlingsmatcher, så är det fortfarande mycket tid som går åt till fotbollsträningar, förberedelser och att vara med barnen när de utvecklas och bygger sina färdigheter. Och trots att vi inte spelar matcher än, så ger dessa stunder på fotbollsplanen så mycket värde för oss alla. Det handlar om att vara där, att engagera sig och att vara en del av deras passion och utveckling. Och jag märker att det inte bara är barnen som växer, utan även vi föräldrar, i vårt sätt att stötta och finnas där för dem.
Att få vara en del av deras resa, att se dem kämpa, vara med och heja på, är så värdefullt. Jag är otroligt tacksam för att få vara en del av den här världen. Och även om det ibland känns som om vi lever våra liv i en ständig uppbyggnad av träningsscheman och aktiviteter, så är det här en tid i deras liv som är så viktig. Och jag vet att även om det ibland känns överväldigande, så är det precis dessa stunder som gör oss starkare som familj. Det handlar om mer än att bara hålla koll på tider och placeringar – det handlar om att bygga relationer, skapa gemenskap och minnen som kommer vara med oss länge.
Så, ja, det har varit en paus här på bloggen, men livet har inte stannat upp. Det har rullat på, kanske snabbare än jag haft tid att skriva om. Men nu känns det som om jag är tillbaka på banan, och jag ser fram emot att dela mer med er – om fotbollen, om våra familjefrukostar och om den lilla resan mot avslut och ny början som jag just nu befinner mig i.
Tack för att ni är här. Jag uppskattar verkligen er förståelse och ert tålamod. Och när jag känner att tiden är rätt, kommer jag att berätta mer om vad som har pågått under min paus. Tills dess, så ser jag fram emot att fortsätta denna resa tillsammans med er.
