Måndag. Känner att det blir allt färre blogginlägg. Försöker ta mig ork till att skriva men oron och situationen gör det svårt. Jag brukar dock känna det avslappnande att just skriva när jag inte mår så bra, men nu känns det bara tungt.
Förra veckan fredag så begav vi oss till us Linköping för att få Adams sömn EEG. Och jag var fast besluten om att jag inte ville att Adam skulle bli sövd. Ville hellre undvika det om det gick, och vi hade tur.
”Nej Adam ska INTE sövas” det var det första jag sa när vi kom in i undersökningsrummet. Jag såg på den ena sköterskan att hon tittade med en undrande blick på mig, typ jaja lycka till, vi har inte hela dagen på oss. När väl alla elektroner satt fast på Adams lilla huvud så satte vi honom i stolen, och vi brevid. Vi släckte ljuset och Adam somnade. Vilken lättnad! Och vi var sååå stolta över våran lilla prins. I ca 20 minuter fick han sova, sen var det dax att väcka honom för att även få lite vaken EEG. Adam tittade på oss precis som om han undrade vad vi egentligen höll på med. Ena stunden får jag inte sova, andra ska jag sova och sen ska jag vakna igen precis när jag somnat. Lite förvirrad.
Men så skönt att det är gjort nu. Och Adam var mycket belåten när han fick sin kära nappflaska med vatten. Sköterskan var imponerad, hon förstod inte att det kunnat gå så bra med tanke på Adam är så liten. Och hon även hon var mycket nöjd med att Adam somnat utan att behöva bli sövd, då provresultaten kan visa sig vara mer tillförlitligt om patienten i fråga kan somna av sig själv. Så nu är det bara att vänta på svar.
Efter besöket hos neurologen så passade vi på att besöka våran vän S som ligger inlagd på BB. Som jag nämnt tidigare så ska vi ha barn samtidigt, så vi brukar prata en del om våra ”gravbekymmer” och gnälla en del över våra karlar 🙂 Hon ligger inne pga att moderkakan ligger fel, så hon får en del ovälkommna blödningar. Stackars S jag tänker verkligen på dig! Det blev en kortvisit, men såklart så tittade vi in när vi ändå befann oss i huset. Adam till sin belåtenhet sprang omkring och rockade och pappa genomsvett efter.
När det var dax att bege sig för att hämta resten av trollungarna så hade Adam somnat, stackarn, han hade inte fått någon direkt sömn sen 06.00 på morgonen ja förutom de korta 20 minuter han sov hos neurologen.
Och äntligen var vi på väg hem.
Lördagen handlade om hockey precis som varje helg oftast gör. Hela familjen skulle åka med Victor för att heja på honom då han skulle möta Vita Hästen i Norrköping. Men jag kände mig inget vidare faktiskt. Sjukligt trött. Ville bara sova. Så Micke och Victor fick åka själva. Och då händer det igen.
Adam blir dålig. Han liksom tittar på mig och ögonen bara snurrar. Tar sig för huvudet precis som man kan göra om man slagit sig. Mitt under leken bara sådär. PANIK. Tar upp honom och han lägger sig över min axel och håller hårt i min tröja. Adam precis genomsvett och mamma med. Vi går in i badrummet, jag baddar av honom med lite kallt vatten och pratar med honom lugnt. Det tar ett tag men sedan börjar han bli sig själv och vi fortsätter leka. Men då händer det igen… Tusen tankar, vad är det för fel??????
Denna gång efter att Adam sakta fått hämta sig så vill jag inte att han ska fortsätta leka utan bara ta det lite lugnt. Så jag hoppar in i duschen med honom, det bästa han vet.
Nu kommer Micke och Victor hem.
Adam blir jätte glad över att se pappa och storebror. Men han är fortfarande väldigt slö. Jag tar med mig Adam in i sängen. Vi myser, Adam ligger länge och tittar på mig, klappar mig försiktigt på kinden precis som han förstår att mamma är orolig. Till slut somnar han i min famn, och jag lägger ner honom på kudden. Jag ligger kvar, vill inte lämna honom. Vill vara stark men jag kan inte, jag somnar med tårarna i ögonen.
Söndagen som kom hade diverse olika planer. På morgonen skulle vi på dop i Linköping hos min svägerska, och eftermiddagen skulle fyllas med ännu mera hockey. Vi valde att ställa in vissa planer och bara tänka på oss. Inte minst för Adams välbefinnande men även för min skulle då bebisarna i magen påminner mig om deras existens genom inte allt för trevliga värkar. Och det skulle verkligen komma väldigt olägligt just nu, om de två små grabbarna valde att komma nu. Jag kniper.
Även söndagskvällen skulle komma att bestå av otrevliga ”attacker”. Och det är verkligen bara så jobbigt just nu. Väntar ivrigt på att läkaren ska höra av sig.
Väntar….