Så har ett helt år gått igen. Jag försöker blicka tillbaka och minnas allt som varit. Ett händelserikt år har passerat. Det började inte så bra, Adam var sjuk och vi visste inte vad den lille krabaten drabbats av. Det var en tung tid, en tid som ibland kändes lånad. Tacksamhet fick en helt annan betydelse för mig. Jag skäms när jag skriver det, för varför är det ofta så att det måste hände något innan man får perspektiv på vad man uppskattar här i livet? Kanske är man alldeles för bortskämd?
Den lille mår bra nu, och är inte längre så liten. Mitt upp i allt så föddes två gossar, våra tvillingar Charlie och Colin. En otrolig lycka mitt upp i allt. De var så bedårande och fortfarande när jag tittar tillbaka på fotografier från när de föddes så blir jag helt tagen av hur små de egentligen var. En tuff tid väntade med magknip och kolik. Många gånger kunde jag sitta med gråten i halsen och bara hoppas på att tiden skulle gå snabbare. Precis som alla andra mammor som är jag bara en mamma. Våren kom och en efterlängtad sommar. Victor fick operera bort sin blindtarm. Men annars bjöd värmen på bad och brunbrända ben. Vi fick frågan om vi ville medverka i Familjen Annorlunda och tackade ja. ”once in a life time” tänk vad roligt för barnen att kunna titta tillbaka på deras uppväxt. Ja en vanligt filmkamera skulle säkert kunna återspegla de ”gamla goa tiderna” men detta skulle bli sååå mycket bättre. Sen om vi är så mycket annorlunda än någon annan familj vet i sjutton. Förutom att vi är väldigt unga och har väldigt många barn så vill jag nog jämföra mig med vilken annan familj som helst.
En hel del repotage har det blivit under året och spännande har det varit att träffa så mycket underbara människor. När sommaren sen närmade sig sitt slut så kom slutligen filmteamet. Ett team som skulle följa oss under tio veckor. Jösses! Lite knasigt, lite lustigt, lite kul, lite av varje. Många tankar snurrade, ”vad har vi egentligen gått med på?” Hur som helst detta filmteam är svårt att beskriva med ord. Så fina på alla sätt och vis. De blev ett med familjen. Och idag saknar vi dom. Det var inte bara filmteamet som kom att betyda en hel del. Det har varit många människor inblandade. Min alldeles egna koordinator som VARJE dag ringde sådär fjorton gånger. Haha. Kort och gott vi har fått många vänner och minnen vi sent kommer att glömma.
Såklart har det varit meningsskiljaktigheter. Många barn med olika viljor, många vuxna med olika åsikter. Men i stort så har vi haft en underbar sommar och höst. Och på något sätt så har denna höst och vinter gått ovanligt snabbt. Många nya dörrar har öppnats och min förmåga att knyta kontakter har bara vuxit. Och med en väldigt stark känsla av att bara få lyckas med mig själv. Jag skriver, målar, läser och utvecklas. Barnen i takt med mig. Tvillingarna får tänder, de lär sig krypa och till sist Charlie Sheen som lär sig gå. Adam lär sig prata, Engla-Freja är inte längre blyg, Wilson trivs med att gå i förskolan, Oliver blir kär och Victor håller på att bli tonåring!
Så någonstans mellan allt detta så ska ett äktenskap blomstra. Konsten att hålla kärleken vid liv är ibland svår. Men som i alla andra förhållanden så går det upp och ner. Ibland är det svårt att bara vara kvinna och man. 2010 har varit ett år med prövningar. Och efter varje prövning så har kärleken vuxit sig fastare omkring vårat kärleksbo. Bara vi är tillsammans så spelar inget annat någon roll.
Familjen växer ständigt, Divan fick valpar. Två söta små chihuahuavalpar. Och nu var jag inte längre ensam om att behöva nattamma.
Det ända jag saknat är min lilla pappa, ännu ett år har gått utan hans närvaro. Ett år som jag gärna delat med honom. Men jag inbillar mig att han finns här med oss. Lilla pappa <3
Nu blickar vi framåt och välkomnar det nya året!
Jag vill önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Ta hand om varandra…