Hej från sängen! Har redan gått och lagt mig, helt slut efter den här dagen. Eller ja redan och redan klockan är ju massor insåg jag nu. Det här skrev jag igårkväll, men sen så tvärslocknade jag Ovanligt trött just nu, men med fint väder på gång så hoppas jag att energin kommer tillbaka. Det ska ju bli stor sol i helgen och det ser jag framemot.
Jag öppnade datorn imorse igen men fick pausa mitt skrivande här på bloggen för posten kom. Ett stort paket som krävde min uppmärksamhet. Efter det fick jag ett viktigt samtal, och sen avlöstes den ena efter det andra med nya måsten. Det blir inte alltid vad man tänkt, vissa dagar är helt omöjliga. Jag är ändå ganska strukturerad när det kommer till vissa saker, jag skulle inte vilja säga att jag är en rutinmänniska men jag har ändå koll på mitt ”kaos”. Så när det inte blir som jag tänkt så kan jag bli lite stressad. Hur som helst nu är jag på banan igen tror jag.
Idag hade vi ett så kallat SIP-möte (samordnad individuell plan) för Mathildes skull. För att kunna planera hur vi ska jobba med utifrån Mathildes selektiva ätovilja när hon ska börja på förskolan igen. Eller igen är väl fel ord att använda. Hon har ju knappt börjat på förskolan. Nu har vi fått plats på en annan förskola dessutom så det blir en omstart från noll.
Målet är att kunna lämna Mathilde på förskolan. Något som kanske känns som en självklarhet för andra, för oss har det inte fungerat eftersom hon inte äter något. Hon kan omöjligt fungera hela dagarna utan energi. Därför har Micke under en tid varit sjukskriven (vabbar) halvtid med Mathilde, och kommer fortsättningsvis att vara det tills det funkar på förskolan.
Ni anar inte hur mycket det betyder för oss. Den tunga oron som vilat som ett blytäcke på axlarna känns inte längre lika tungt. Jag kan andas lättare och framför allt så är vi gladare som familj. Jag har kämpat i flera år för att få ihop vardagen med allt. Har alltid satt mig själv sist, bortsett från mina behov och mina måsten. Mycket har blivit lidande, och ja är det väl när man blir förälder. Man får välja vad som är viktigast och jag har aldrig velat ”klaga”. Men till slut så orkar man inte klona sig själv, jobba 200% och samtidigt vara mamma till många barn och vara fru och man. Jo jag skulle säkert kunna ge järnet lite till, men i slutändan så värderar jag mitt mående och jag vill vara den bästa mamman jag bara kan. Man måste ibland skaka av sig och svälja sin stolthet, man är inte mer än människa.
Jag ångrar inte en dag att jag bestämde mig för att kämpa för Mathilde och hennes ätovilja. Jag skulle gjort det för länge sedan! Nu har vi kommit en lång bit på vägen och vi blir hörda och tagna på allvar. Bara det är fantastiskt. En stor lättnad.
På mötet var läkare, logoped, psykolog, specialpedagog, förskollärare, och rektor med. Skönt att kunna samtala med alla på en och samma gång utan att det blir missförstånd. Det kändes verkligen som att alla var där för Mathildes absolut bästa. Nu har vi en plan, och det ska förhoppningsvis bli bra.
Jag har drömt om att kunna lämna på Mathilde på förskolan och kunna koncentrera mig på bara mitt jobb. Ibland har jag nästan varit lite avundsjuk på att andra kan göra så, har nästan glömt hur det känns att kunna vara mig själv på något sätt. Jag vet, det låter ju helt knäppt. Men jag vet också att det kommer krävas att jag verkligen måste lita på personalen, våga slappna av känna mig trygg. Det blir inte bara en inskoning för Mathilde, även jag kommer ju behöva ”vänjas” av att ständigt ha kontroll. Men det känns såååå bra och personalen och rektorn på nya förskolan var jättegulliga. Ett stort plus är att förskolan ligger precis nedanför oss, en promenad på 5 minuter.
När det kommer till Mathildes matrepertoar så har den inte förändrats något nämnvärt. En del dagar flyter det på med det hon gillar, andra dagar så går det inte alls. Som tur är så tycker jag de sämre dagarna kommer mer sällan nu. Hon växer ju och blir mera medveten, och man kan prata med henne på ett annat sätt nu. Hon är väldigt tydlig med vad hon vill och inte vill. Vi kan be henne smaka något, och då kan hon säga kanske och berätta hur det känns. När hon var mindre så blev hon bara ledsen och grät hysteriskt.
Jag ska prata med våran läkare om vi kan se över hennes värden igen. Ni vet ju själva hur det kan vara att få i barnen vitaminer, då kan ni tänka er problemet vi har. Allt som smakar ratas. Och med de vitaminer som finns på marknaden nu så har jag inte hittat någon som fyller den bristen jag vill åt. Ni ska veta att det där är en ren vetenskap. Det sägs att barn inte behöver extra vitaminer, jag håller inte riktigt med, och då tänker jag inte bara utifrån Mathildes behov. Det kan vara ett problem att få i barnen vitaminer de behöver över lag. Det här är något som jag läst mycket om, naturligt kanske eftersom vi lever med selektiv ätovilja.
Jag vill ändå ge er andra föräldrar som har barn med den här sortens problematik lite hopp. Kommunikation med sjukvården, läkare, psykolog och logoped är så värdefullt. Att ha ett sådant här SIP- möte med alla inblandade ger också väldigt mycket. Där man efter olika erfarenheter, forskning och kompetens kan samtala kring problemet och komma fram till bra lösningar.
På vägen till skolan i bilen när jag skulle hämta Charlie och Colin så grät jag lite glädjetårar. Det känns så bra att se ljusning. Glad för mitt barns skull.
Tänker på alla som kanske dagligen kämpar med olika svårigheter i vardagen. Ni är fantastiska
Det här inlägget blev långt, men jag ska avsluta det med en bild från häromdagen. Jag har planterat klockranka i trädgården i två stora urnor vid paviljongen. Jag vill få till en lummig känsla med mycket grönt som slingrar sig kring paviljongen, det ska klockrankan få hjälpa mig med. Det kommer bli så fint när den får växa till sig. Ett litet tips till er som vill ha en fin ettårig klätterväxt i sommar
Kram / Madeleine